Ni vet hur det känns antar jag? Jag antar att det är någonting som händer oss alla. Dock känner jag att det händer mig allt för ofta nu för tiden. Jag skulle så gärna vilja följa mina drömmar, utan problematik, utan kriser, klara allting själv. Jag hatar att vara beroende av mina föräldrar, jag vill vara stark på egen hand och klara mig själv. Att inte klara sig med egna händer, är den mest provocerande sak i mitt liv just nu. Att veta exakt vad man vill göra, men inte är kapabel till att kunna följa den drömmen fullt ut.

För er som har chansen att följa eran dröm, gör det innan det är för sent. Ta vara på den lilla tid ni har, innan det inte längre går att göra det ni vill. Lova mig att följa era drömmar. Tack, på förhand.

Min dröm var att få gå på svedalas ridgymnasium.

Jaromir Jagr

Inspirerad av min väldigt nära vän, även kusin enligt oss, hon heter Fanny (vars efternamn är tjeckiskt Vydra)  och är halvt tjeck. Vi har mycket gemensamt eftersom att vårat största intresse är hockey, färjestad och tjeckien. Vi har även bestämt att när båda fyllt 18 år, och skaffat körkort, så skall vi bila ned till Tjeckien. Då skall vi alltså bila till Kladno, bosätta oss där i någon vecka, och sedan fortsätta runt i det vackra landskapet.

Denna man härstammar då ifrån samma land som Martin Sevc, alltså Tjeckien. På hans nyfödda tid, tjeckoslovakien. Han och Martin är även från samma stad, Kladno. Spelat i samma klubb, en tjeckoslovakisk ishockey klubb. 
Vilken spelare, vilken stjärna. Vart skall jag börja och uttala mig? Sättet han spelar på, hans statistik. Det är sådana siffror man gärna vill lägga ögonen på och tänka, någon dag skall någon stjärna från våran familj ha si och så höga siffor i sin statistik.

Numera spelar han för Philadelphia Flyers, han skrev på kontrakt med P F sommaren 2011, då han bestämde sig för att göra en comeback i NHL. Tidigare NHL-klubbar han har spelat i : New York Rangers, Washington Capitals och Pittsburgh Penguins. Jag hade gärna sett honom fortsätta spela i New York Rangers men.. Jag hoppas han fortsätter sin karriär länge till, även om han gått in i de så kallade ”old days”.

Jag är ingen skrivare, men jag har så mycket att egentligen skriva om. Som Martin, jag finner inga ord till hur nervös jag är inför hans val av klubbar, jag är nervös över vad han har för sig, vad som kommer att ske i framtiden. Kommer han : Vara i elitserien? Vara i KHL? Vara borta? Här sitter jag, utan någon som helst koll, jag försöker så jag spricker. If words were enough. Men, nu är dom inte det och jag får leva med att jag inte kommer kunna få ut alla dessa känslor i ord.

Jag minns så väl, när jag visste allt om denna man. Nu däremot, jag har ingen aning.

Det finns också en saknad som bränner sakta, och osäkert inuti mig och i min själ. Den extrema och icke nådiga smärtan kommer förmodligen vara kronisk, i detta nu känns det som så. Som om jag inte kommer få följa honom som en grönvit igen. Jag försöker att göra som jag blivit tillsagd, att se det positiva med hans flytt och karriär. Men när jag är såpass okunnig om KHL och alla dess klubbar, så bär jag en oro, att inte kunna följa honom som jag gjort i antal år. Sådär grön och fin, ni minns honom så här va?

After all the things I've been through, I miss everything about you.

Jag vet att många ger mig blicken och säger :"Vad har HAN givit dig?" Då har jag bara ett endaste svar, och det är: Allt. Denna man har givit mig allt, inte medvetet, men det har han. Han har fått mig att känna kärlek, som tro mig, vara länge. Han har fått mig till tårar, som skapats av både lycka och sorg. Skratt har jag fått, jag har fått lycka och mycket därtill. Jag känner mig bara tom just nu, som om ingenting kan fylla mitt tomhål efter denna man. Denna man var, för mig, min egna man. Denna man har fått mig på fötter. Detta må låta som om jag inte har något vett mellan axlarna, för er som inte förstår er på detta. Men detta var slutet på denna saga, den har inte fått sitt lyckliga slut än. Men det kommer, för jag slutar varken tro eller hoppas, på de jag älskar.

För er som känner er tomma inuti, som om ni inte har någon. Ta er en ordentlig titt innan ni säger det rakt ut. Finns det ingen som tagit sig an att lyssna till era berättelser om hur ni har det eller haft det. Finns det absolut ingen som jämnt tittat åt erat håll, givit er ett leende och satt sig ned för att ge er all tid ni behöver, kanske en tiondels sekund. För jag vet, att det finns alltid någon som har funnits där, eller jämt bara varit där jag behöver. Tillsammans har vi alla gått igenom någonting. Det är ytterst sällan man är helt ensam.  Så ta er en titt, innan ni uttrycker er som ensamma. Då jag väljer att säga detta är för att, det kan lika gärna stå någon nära som gett er allt den kunnat, och ni väljer att uttrycka er som om ingen försökt. Ett hugg i vänstra bröstkorgen är bara förnamnet för den personens interna smärta.  Så, ta er en titt och se alla dessa små detaljer vi ger varandra. Lägg märke till saker ingen annan skulle, för att kunna uppskatta alla stora mycket mer.

Jag blev genast hur sugen som helst på att dra med kameran ut på stan (lägg märke till att klockan är åtta på kvällen) och gå lös, tillsammans med den och min bästa vän. Men detta får alltså vänta några dagar. Annars har det varit ganska mysigt kvälls-väder här i solstaden, faktiskt. Men just nu, så sitter jag i min soffa och äter fruktsallad och lyssnar på lugnande musik och försöker fundera ut någonting vettig plan inför veckan. Jag har ganska mycket som jag skall ta tag i. Snart är det slut på läsåret och jag måste kämpa in i det sista nu, känner jag.

Ett stort tack till min kära vän, Emelie. Som funnits vid min sida denna helgen. Som ni förstått så är Emelie min väldigt kreativa, älskade, vackra och underbara vän som jag alltid har, right beside me. Detta skrev hon till mig i mitt block, min kära vän: "Du vet att jag behöver dig, och jag vet att jag har dig hos mig, för jag litar på dig och på dina ord när du säger att du inte kommer lämna mig. Jag är så innerligt tacksam att du finns hos mig fortfarande, idag, mitt allra käraste hjärta." Jag kan då, med hjärtat så varmt säga att jag kan inte hitta en finare Emelie, än min alldeles egna. Jag har hittat lite blandade bilder på mig och min solstråle som jag tänkte dela med mig av.

Klockan passerar snart ett och jag har precis kommit hem från en natt-promenad tillsammans med en kär vän. Vi delade många skratt och pratade om sådant vi missat under tiden vi inte talats vid. Vi vände i stan och tog bussen tillbaka hem, skilda men på kärt återseende. Tack, Andreas.

Under kvällens gång har jag även hunnit vara med min käraste vän, Luvis (Lovisa, för er som inte visste). Vi vandrade till affären och gjorde oss iordning för en mys-kväll. Vi pratade också om allt vi missat, och det vill jag lova var en hel del. Det skall egentligen inte vara så långa mellanrum mellan träffarna, men det blir så när man separeras efter högstadiet. Vi hade det åtmistonde väldigt trevligt och mysigt. Det är det som räknas helt enkelt. Vi såg även på filmen, "I rymden finns inga känslor". Den är så otroligt bra, jag har sett den minst tio gånger!

Jag måste bara börja med att berätta för er hur glad jag är över att jag har min boxningsklubb. Jag har börjat inse, att jag inte vet vart jag skulle stå i världen utan den. Träningen i sig är riktigt bra, om man vill vara tränad och skaffa sig en kondition som heter duga, bli stark, gå ned i vikt, vad som helst. Men jag har fastnat för själva boxningen, tränarna, medlemmarna, hela klubben. Jag lyser när jag är där, inombords. Alla där inne har ett ansikte av stål, med ett hjärta av raka motsatsen. Där inne känner jag mig fri, riktigt fri. Mitt välmående ökar drastiskt. Jag tror aldrig jag känt såhär inför att träna, och jobba med mig själv och med boxningen, som jag gör nu. Nu när det går framåt, då jag verkligen har en motivation.

Jag fick tidigare idag, tips av min vän Ellinor, som motivation. Som hjälpte mig otroligt när jag stod där, på det slitna golvet med svetten som rann i nacken, benen var överansträngda, lika så armarna. ”Tänk på: Färjestad mister guldet 2013 om du inte gör tillräckligt bra ifrån dig.” Det enda jag behövde, för att ta ett djupt andetag, sluta ögonen i ett par sekunder och köra gärnet. Det är min största motivation just nu. Jag skall ge allt, till hösten skall jag vara nöjd med mig själv och mina insatser inom boxningen.  Jag skall visa att jag kan, om jag vill. Tillsammans med dom andra eldsjälarna jag tränar tillsammans med. Vi kan, för vi är BK 1925, KARLSTAD.

Efter en halvlång dag i skolan, begav jag mig hemmåt och la mig i min säng för en liten vila. Sagt och gjort.
Sedan rann tiden iväg och jag och Emelie hade bestämt oss för att plugga tillsammans hemma hos henne. Så just nu sitter vi och lyssnar till Nils Lofgren och pratar. Plugget går sisådär, men vi försöker. Strax skall jag ta min bok och dyka ned i den, för att imorgon väntar ett prov på mig. Vi får se hur det går.

https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-1/2664423/images/2012/pic_200943278.jpg" class="image">