Det finns ingen tid kvar
Det finns ingenstans att gå
Solen har gått upp
Den skiner inte på oss

Och mina tankar, gått i criklar
Det finns ingen tid att vila
Jag vill åka tillbaka till
När jag inte hade nånting

Jag brukade citera Evert Taube
Jag brukade gå bredvid dig

Du stannar på en borderline
Sen börjar du gå
Du stannar på en borderline
Sen börjar du gå
Medan mina ögon letar efter
Vad dina ögon vill
Å säg det säg det säg det

Clownerna har gått till jobbet
Det finns ingen poäng i att vara fri
Det finns inget att göra åt det
Du räknar timmarna och tid
Av kärlek som du fått
Som tog dig bort
I förhoppningar och regnbågar

Du stannar på en borderline
Sen börjar du gå
Du stannar på en borderline
Sen börjar du gå
Medan mina ögon letar efter
Vad dina ögon vill
Vem vet, vem vet, vem vet?

Måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån..

Snart kommer det ploppa ned inbjudningar i brevlådor, foton skall tas och knåpas ihop, frisyrer skall fixas och klänningar skall dras på. Inte bara det, brännan skall byggas på, sminket skall fixas och ja.. Listan är lång, men den som väntar på något gott (ja, ni vet). Snart tar jag studenten, och med snart menar jag om 28 dagar. Jag har gått igenom 3 år på gymnasiet nu, som inte alls har gått så där segt som man föreställde sig första veckorna i ettan. Men nu är snart min tid över i den här skolbänken. Med tacksamhet och glädje kommer jag ta avsked, faktiskt. Jag har vuxit som människa under de här 3 åren och jag har lärt mig mer än jag någonsin kunnat ana. Jag rekomenderar barn och fritidsprogrammet för dig som vill bli en bättre medmänniska och lära dig om människans grund och botten - barndommen. 

 

Min viktnedgång har stärkt mig nu de senaste veckorna, när jag skulle pröva min balklänning för första gången.. I mitt huvud såg jag en säck med potatis, och vågade inte se mig själv på bild. Förvåningen när jag får se bilden och tänker, men det där ser ju nästan fint ut... Då har man kommit en bit på vägen! Likaså med studenklänningen som verkligen är en Jonna-klänning, det vill säga en vit skjortklänning med guldiga/vita knappar i mitten. Så ja, mina klänningar och mina båda skor (låga dr.martens och högre pumps) gör mig lycklig faktiskt. Kan ni tänka er det? Har jag sopat undan, eller nej, snarare jobbat bort mitt självförakt tro? Jag tror bestämt det, men inte helt utan hjälp kan jag ju lova er. Hjälpen jag får för att tycka om mig själv är fantastisk.

För att inte enbart tala om klänningar och skor, så har jag köpt mig en ny bikini också, inför studentresan som blir till magaluf i spanien. Samma scenario där, jag såg mig själv som en helt okej individ. Det var så skönt och jag känner att jag duger som människa. Den känslan har tagit lång tid att bygga upp och starkare blir den! Det var egentligen mest en parentes, för här kommer det roligaste av allt: 

 

För att börja med, så var det längesedan jag skrev någonting här, och det känns lite spänt hur jag än börjar inlägget. Men anledningen till att jag skriver igen är för att ni skall få känna det jag och min häst känner när vi är tillsammans. 

 

För ett tag sedan fick jag en kärleksgåva av den själamoder jag har, Lotta. Jag fick Kickapoo, min alldeles egen häst. Jag blir helt pirrig i kroppen av att bara knåpa ned orden på datorn, min egen häst. Att förklara mitt band med den hästen är snudd på omöjligt, om man inte ser det med egna ögon. Åter en kliché, men vi är som handen i handsken. Det kan jag lova er, kan ingen ta ifrån oss.

 

När jag var uppe i dalarna under lovet, och sedan åkte hem på onsdagsmorgonen, stod min häst i hagöppningen och väntade på att jag skulle ta in henne, och ta hand om henne. Jag fick ett sms med bild på henne stående med sänkt huvud och såg helt förstörd ut av saknad. Tror ni det krossade mitt hjärta? Jo, tack. Då kan jag tala om för er hennes reaktion när jag kom in i hagen igår för att hämta in henne. Jag behövde bara gå in en bit, stå still och locka med handen så kom hon fram till mig och pussade mig med mulen precis som om hon sa "Gud mamma, vad jag har saknat dig, lämna mig inte så där igen". Det var första gången jag fick krama om henne, som min häst. 

 

Idag när vi red tillsammans, så red jag som vanligt i repgrimma, för att komma henne nära på ett naturligt sätt. Utan bett, utan sadel, inga andra hjälpmedel förutom repgrimman, min kropp och själ. Resultatet var över alla förväntningar jag någonsin kunnat ha. Hon gick, för mig, som en dröm. Jag är så tacksam över min häst och allt hon kan ge mig som jag behöver, och vad jag kan ge henne för att hon behöver och vill ha det. 

 

 

Jag vill höja dig till skyarna, min vän. Varför? För att du fått mig att öppna mina ögon, se allt på ett annat vis. Jag har visat att jag kan hjälpa till. Jag har känt din närvaro, på 20 mils avstånd. Du har stärkt mig, och jag har stärkt dig, på 20 mils avstånd. Du har växt som människa och det är så fint att se. Det är så fint att veta att vi på så kort tid, fann varandra på sättet vi gjorde och hur vi snudd på sitter ihop nu. En sådan här vänskap slänger man inte bort bara så där, eller hur? Detta må låta som om en 14-åring knåpat ihop, men i sådana fall får det vara så. I sådana fall är mitt hjärta bara 14 år gammalt. 

Vet du hur lycklig jag är när vi sitter på varsin häst och bara låter galoppen ta över både hjärta och själ? Jag är nog världens lyckligaste då. Idag är det inte många dagar kvar (önsketänk) kvar tills vi får galoppera i snön och skratta fram krämper i magpartiet. Det märks att jag saknar och längtar efter er där uppe va? För det gör jag verkligen, jag vill sitta med en valp i knät, ligga på hölasset och se stjärnorna svischa förbi på himlen och känna energin från både hästarna och hundarna. Nej, nu drömmer jag mig bort till er, alldeles för mycket för att kunna koncentrera mig... Vi ses snart.

 

 

Om jag stod längst fram i publikhavet på nöjesfabriken för att se Håkan Hellström den 28/12, svar: Ja, det gjorde jag och jag ångrar inte en sekund av de tolv timmar jag köade för den där konserten. Om jag var lycklig över att jag fick tag i den där handen under tro och tvivel? Svar: Jag skulle ljuga om jag sa nej, om man säger så. Om jag var lycklig av den där rosen jag fick i min hand? Svar: Det mest självklara ja:et. Om jag var så uppe i varv jag bara kan vara, så säger jag ja där också. Man skulle kunna säga att om man skall definera adhd, så är det jag under en Håkanspelning. 

 

Jag vet inte riktigt hur jag skall förklara hela spelningen, och jag vet att jag är lite sent ute. Men jag var världens lyckligaste, och allt bara snurrade runt och jag bara sjöng med alla krafter jag hade. Jag kunde känna alla texter in i hjärtat och ut, tusen gånger om. Det var ren och skär kärlek, och är fortfarande. Den här konserten var den sista för året 2013, och för att ge er en konkret smärta: Håkans tårar blev mina tårar x1000. Jag kan inte sätta ord på mer känslor än det här, för att jag vill inte förstöra dem. 

 

Tack alla underbara vänner i kön, under spelningen, efteråt och tack Håkan.