Det jag nu tänker fingra ned i form av ett blogginlägg kommer jag vara personlig och öppen om vad jag känner och tänker. Förhoppningsvis kommer jag även vara en stärkande själ till mina medmänniskor som kan ha varit eller är i samma situation/er som jag själv. 

 

Asperger syndrom alltså, okej. Jag förstod inte då, allt jag förstår nu. Jag önskar att jag kunde förstå att jag inte var dum i huvudet, för att jag var en av alla med diagnos. Jag var hon som satt längst fram i klassrummet i ett hörn, jag förstod inte när det räckte, jag förstod inte vad jag gjorde fel, jag klarade inte av att planer blev inställda. Jag förstår det nu, och jag förstår att det måste ha varit krävande av min omgivning att jag var som jag var. 

 

Jag har inte använt min diagnos för att slippa, jag har använt den för att folk skall förstå. Men tids nog, började jag skämmas över den jag var. Under min högstadietid hade jag skämshatten på, så fort någon nämnde en diagnos av något slag. Tankarna for "Skulle dom älska mig om dom visste?" Kära 14-åriga jag, ja, dom älskar dig oavsett vad. Skulle du förändras på grund av att du bekräftar vem du är? Nej. De som lämnade dig kanske skulle ha förstått dig bättre om dem visste, men jag skyller inte på dig. 
Jag skämdes ändå, för att jag var i den tiden då jag skämdes för allt. Vad jag än gjorde, så var det pinsamt och jobbigt. Tids nog gick det också över, som nästan allt annat i livet. Så till dig som skäms över din diagnos, eller vem du än är, gör inte det. Snälla, stå upp för vem du är och var stolt över dig själv, så att någon annan vill stå stolt bredvid dig. 

_______________________________________________________

"Jag ser inte dig som en flicka med Asperger, och jag har jobbat med människor med AS i hela mitt liv, jag skulle kunna lova att du har ADHD, Jonna."

Där, väcktes ännu en utredning av ångest, beslutsvårigheter, förhoppningar, glädje och lättnad. Några månader senare, snarare idag, förtär jag 54 milligram av Concerta, för att orka med min vardag som tonåring. 

 

Jag har haft ADHD/Aspberger syndrom hela mitt liv, men på den tiden då jag gjorde min AS-utredning, "fick" man bara sätta en diagnos, och det var den sistnämnda som var tydligast hos Jonna 7 år. Men hos Jonna 17 år, har ADHD varit en av den starkaste fördomen hos många människor i min omgivning samt hos mig själv. Jag vill så gärna förklara mig själv, jag vill leva som alla andra, och jag vill inte vara den som går in i väggen varje kväll. Jag har ett tryck på mig själv som pressar, med mina överreaktioner och impulser som dagligen är på mig. Snart kommer jag att acceptera mig själv, mer och mer. Men just nu, så jobbar jag stenhårt för att förstå mer och mer. Jag säger som Petter: "Jag låter aldrig sinnena vila, jag känner krafter ni aldrig känner." 

Under skoltimmarna jag haft i 13 års tid, har jag aldrig kunnat sitta stilla, förens nu. Minsta lilla ljud, rörelse och känsla, så vred och vände jag på mig, studsade runt, höjde rösten eller till och med skrek. Jag var överallt och ingenstans, jämt och ständigt. Tills nu, när jag kan kontrollera mig själv, med hjälp av medicin. Medicinen gör inte allt, jag jobbar stenhårt med mig själv, för att få det att fungera. Jag tycker att jag lyckas och jag vill hjälpa er andra att lyckas med det ni tycker är svårt, för att det finns alltid en lösning, man har alltid ett val. 

 

Du och jag bråkar just nu, och du idiotförklarar mig med en ton som sårar mig djupt, för att jag inte kan förstå vad som händer. Jag skriker hejdlöst vad jag tycker och tänker om dig, för att jag är så djupt sårad och arg över det som hänt. Omedvetet skriker jag att du är ett psykfall och att jag hatar dig. Du kan bara ta in vad jag säger och förstår inte hur jag kan skrika sådana saker över den här lilla saken vi bråkar om. Jag kastar det jag har i handen rätt i väggen och går min väg. Jag är dum i huvudet va? 
Det du inte vet, är att det har svartnat för mina ögon, och jag vet inte vad jag precis gjorde, jag tänkte inte klart och var omedveten om vad jag sa. Impulsiviteten flög igång och min kontroll var som bortblåst. Jag menade inte ett enda ord, men det kan du inte heller förstå, för varför säger man saker man inte menar? Det finns en förklaring, och den är så enkel att det bli kortslutning när aggressiviteten tar över och vattnet rinner över kanten, stubinen är uppbränd. Där, tänder jag till. Jag förstår att du inte kan godta min ursäkt bara några minuter senare, för att du inte kan smälta orden jag nyss skrikit i ditt ansikte, men det är den jag är. Efter min ilska kommer sorgen, jag inser vad min ickeimpulskontroll har gjort med mig. Så jag ber om ursäkt, och försöker gottgöra så gott jag kan, förlåt. 

 

Ovanstående har aldrig hänt mig ordagrant, men liknande scenarion har uppstått ofta, under hela mitt liv. Du kanske känner igen dig? Kanske kan du förstå vad du bör göra för att förhindra det? Till en annan, som kanske har någon som är precis så där, du kanske behöver hjälp för att veta hur du skall tackla dessa motgångar? Det finns alltid en väg, alltid. 

 

Men till Dig som tror sig veta hur det är att vara ett så kallat: ADHD-barn, du har ingen som helst aning, förens du själv står i våra skor. Så lyssna och försök förstå, men tro inte att du kan förklara vad vi är, för vi är dom vi är och du är en helt annan människa. Du vet inte, vad vi vet och du vet inte vad som går att jobba mer och mindre på, för att du har inte stått i våra skor och kämpat för livet, enbart för att orka gå upp på morgongen, så tänk lite extra på det.

 

Kära, snälla, rara ni, försök förstå: Det är inte alltid så lätt, men vi försöker, tillsammans.