Jag är ingen skrivare, men jag har så mycket att egentligen skriva om. Som Martin, jag finner inga ord till hur nervös jag är inför hans val av klubbar, jag är nervös över vad han har för sig, vad som kommer att ske i framtiden. Kommer han : Vara i elitserien? Vara i KHL? Vara borta? Här sitter jag, utan någon som helst koll, jag försöker så jag spricker. If words were enough. Men, nu är dom inte det och jag får leva med att jag inte kommer kunna få ut alla dessa känslor i ord.

Jag minns så väl, när jag visste allt om denna man. Nu däremot, jag har ingen aning.

Det finns också en saknad som bränner sakta, och osäkert inuti mig och i min själ. Den extrema och icke nådiga smärtan kommer förmodligen vara kronisk, i detta nu känns det som så. Som om jag inte kommer få följa honom som en grönvit igen. Jag försöker att göra som jag blivit tillsagd, att se det positiva med hans flytt och karriär. Men när jag är såpass okunnig om KHL och alla dess klubbar, så bär jag en oro, att inte kunna följa honom som jag gjort i antal år. Sådär grön och fin, ni minns honom så här va?

After all the things I've been through, I miss everything about you.

Jag vet att många ger mig blicken och säger :"Vad har HAN givit dig?" Då har jag bara ett endaste svar, och det är: Allt. Denna man har givit mig allt, inte medvetet, men det har han. Han har fått mig att känna kärlek, som tro mig, vara länge. Han har fått mig till tårar, som skapats av både lycka och sorg. Skratt har jag fått, jag har fått lycka och mycket därtill. Jag känner mig bara tom just nu, som om ingenting kan fylla mitt tomhål efter denna man. Denna man var, för mig, min egna man. Denna man har fått mig på fötter. Detta må låta som om jag inte har något vett mellan axlarna, för er som inte förstår er på detta. Men detta var slutet på denna saga, den har inte fått sitt lyckliga slut än. Men det kommer, för jag slutar varken tro eller hoppas, på de jag älskar.