När detta fotot togs, i sommras alltså, så trodde jag och min andra halva att våran tid med 100 meters mellanrum mellan husen var så gott som över. Hon skulle fly 30+ mil från mig, från karlstad och från hennes barndom. Vi trodde att vi skulle få bli ett bästispar på distans. Ni kan ju ana hur det smärtade i mitt hjärta när dagen var här, och hon åkte ifrån mig. Tur som var, så befann jag mig i detta då, i dalarna. Det var min enda räddning just då. Så smärtan när jag kommer hem och hon inte längre finns några andetag ifrån mig, var ganska brutal. Jag var ett vrak några veckor fram, tills jag äntligen skulle få åka till Stockholm och umgås med hon som sätter ord på mina känslor, fyller i mina meningar, lättar på trycket och alltid finns till hands. Mötet på centralstationen går inte att sätta ord på, tårarna sprutade och vi slängde oss i famnen på varandra och bara skrattade. Jag hade inte skrattat med hjärtat på ett bra tag, men hela kroppen skrek äntligen, när vi fann varandra på stationen efter veckors uppehåll. Då vill jag förtydliga att på 10 år, var 18 dagar det längsta jag och Rebecca hade varit ifrån varandra. Hur skulle vi klara ett distans"förhållande"? Frågan fick mig att panikgråta vart jag än befann mig. 

 

När jag var hemma, efter ett sorgset adjö, tog jag min cykel och cyklade våra vägar vi alltid tog oss igenom, oavsett väder eller välmående. Ni vet när man har någon så långt borta, så gör det ont, det gör så förbannat ont. Textrader via sms löd: Vilken väg tar vi idag, Rebecca? - Ta klaravik, stan, pontusvägen, bron, norrstrand, jag gillar den. 
Olika vägar varje gång, våra vägar med andra ord. Jag grät mig igenom varenda cykeltur, i hopp om att få ett meddelande "Jag kommer hem igen". Jag var som sagt, ett vrak. Ett riktigt jävla vrak under den sena sommaren. På tal om den sena sommaren.. Det här med att börja 2:a året på gymnasiet utan henne? Mitt svar var, nej tack. Det gjorde så ont att gå där, utan min andra halva. Jag tror att hela klassen tröttnade på mitt tjat om hur mycket dom skulle tycka om henne om hon började i våran nya klass. Jag behövde henne, hela tiden.

 

Dagen kom, 1:a september. Jag låser upp mobilen, och där stod det, det jag hade väntat på sedan dag 1 utan Rebecca: "Jag kommer hem igen." Sedan dess har vi suttit ihop igen, som alltid. Jag och Rebecca. Aldrig får du lämna mig igen, jag skulle aldrig klara av det. Förresten, jag älskar dig!