1.       Jag är en hästflicka i grund och botten.

2.       Håkan Hellström förändrade min syn på livet och mig själv, jag älskar honom för det.

3.       När jag tagit studenten skall jag fara till Irland som au pair samt stallflicka.

4.       Jag älskar att bära kjol, klänningar och liknande ting, som jag aldrig någonsin skulle burit om jag fortfarande            gick i högstadiet. I högstadiet gick jag iklädd mjukiskläder och jeans/tights ensataka gånger.

5.       Mitt rum är fantastiskt och bättre blir det.

6.       Finns det någonting jag älskar på den här jorden, så är det Bollklubben från Karlstad – Färjestad Bollklubb.

7.       Jag tror på karma, andliga världar, valmöjligheter i allt och tron på medmänniskor.

8.       Mina topp 5 låtar av Håkan:
          Komigen Lena!
          Kärlek är ett brev skickat tusen gånger
          Försent för Edelweiss
          Klubbland
          Du är snart där

9.       Jag kämpar dagligen med min ADHD, men vägrar att bli särbehandlad för det.

10.   Jag önskar att jag finner mig en pojk snart, som kanske kan få mig så där pirrig i magen.

11.   Om jag kunde så skulle jag köpa Monkis alla klädesplagg, men så långt räcker inte plånboken.

12.   Jag är ganska lillgammal av mig, och klär mig gärna lite gammalmodigt.

13.   Jag vågade kapa av mitt hår ca. 2 decimetrar.

14.   Häromdagen införskaffade jag mig en klocka som jag föll pladask för.

15.   Min moster och hennes familj är som en extrafamilj för mig och det är jag tacksam för.

16.   Mormor och morfar kommer alltid stå mig nära, och vara två av mina bästa vänner. 

En ny hockeysäsong står för dörren och det är inte utan en känsla av surrealism jag inser att jag inte kommer vara en aktiv del av den.

För mig är ett livsavgörande beslut fattat: Jag kommer inte längre spela en aktiv roll i svensk elithockey.

Någonsin.

Klyschan ”det har varit ett svårt beslut” kunde inte passat bättre.

Konstigt nog, eller kanske alldeles självklart för vissa som är mer insatt i den mänskliga psykologin än jag, så känns det som en bearbetning att få sätta sig och skriva denna krönika.

Fortfarande, nästan tio månader senare tänker jag ofta tillbaka till den 28 oktober förra året. Matchen mot Jokerit snurrar på ”repeat” i mitt huvud och jag funderar på hur livet hade sett ut om jag hade passat pucken åt andra hållet, hunnit reagera eller helt sonika klivit av och slipat om skridskon som fått ett jack bytet innan. 

Med tiden, och tack vare duktiga människor inom vården, har jag lärt mig se på detta som en pågående process i min rehabilitering, att inte se tillbaka, inte ångra utan se framåt och ta vara på de positiva sakerna i livet och de bra dagarna. 

Vad jag inledningsvis trodde skulle bli en vecka eller två med den så kallade ”hjärntrappan” visade sig bli en kanske livslång läxa i ödmjukhet.

Såhär i efterhand var det nog först då jag en iskall fredag i början av december fick köras till sjukhuset som jag tvingades inse att skadan kanske var värre än vi först trott.

Med morfin och en befarad stroke blev jag inskriven i två dygn och fick genomgå en mängd fysiska tester.

• • •

Även psykisk har det varit en tuff period. 

Till en början handlade den mentala utmaningen mest om att hantera besvikelsen då jag vecka efter vecka fick inse att ja inte var i närheten av en comeback.

Sen, efter månader av nedslående erkännanden blev jag tvungen att inse att chansen för spel i den innevarande säsongen var väldigt liten. 

Men kanske ändå, skulle ett litet mirakel infinna sig lagom till slutspelet? 

Tyvärr.

• • •

Det allra svåraste har dock varit det som förut var det allra lättaste i livet.

Att inte förmå sig vara en duglig familjefar, att tvingas välja bort sociala tillställningar med sina nära och kära. Att få känna på personlighetsförändringar som extremt kort tålamod och aggressioner. 

Och höra sin sexåriga dotter viska till en kompis ”Pappa leker aldrig längre för han har hjärnskadning”. Det var tufft.

Ibland har jag önskat att jag haft armen i gips eller gått på kryckor. Vad som helst bara det synts på mig att jag var skadad. 

Det har varit tufft att träffa folk på stan som i bästa välmening kommenterar hur pigg man ser ut. Insidan har dolt något helt annat.

• • •

Att vakna upp morgon efter morgon med hoppet om att i dag, i dag är nog huvudvärken borta! I dag blir en bättre dag, jag är på väg att bli frisk igen!

Och så känna, verkligen känna efter om minsta lilla uns av huvudvärk finns kvar. Och så besvikelsen när jag tvingas inse att den är kvar.

Eller de dagar som den inte finns där på morgonen men kommer smygande under förmiddagen. Kanske så tidigt att barnen inte ens ätit upp sin frukost. Och veta att idag är ännu en sådan dag. En sådan dag då jag inte är mig själv. Igen.

Efter ett tag börjar man (naturligt nog har jag lärt mig nu) ifrågasätta sig själv, inbillar jag mig? Spänner jag mig så mycket under natten eller har jag helt enkelt gått och blivit galen?

• • •

I mitten av maj, nästan sju månader efter skadetillfället befann jag mig i ond spiral. Psykiskt var jag körd i botten, alla besvikelser och alla uteblivna framsteg låg som en tung börda på mina axlar. Alla mål som jag hade satt upp för mig själv var som bortblåsta. Luften hade gått ur mig.

Jag upplevde även att jag som vanligtvis är lite i överkant social efterhand blev väldigt ensam. Dels fortsatte livet som förut för mitt sociala nätverk, det var bara mitt som stannat upp ett tag, dels isolerade jag mig själv. 

Det är svårt för någon som inte upplevt liknande problem att sätta sig in i situationen och därför undvek jag hellre att prata om det.

• • •

Som av en händelse, eller kanske just för att jag inte längre hade kraft att upprätthålla fasaden, fick jag på denna tidpunkt den nödvändiga hjälp jag så länge hade behövt men inte själv lyckats sätta ord på.

Via en neurolog på Karlstads sjukhus kom jag i kontakt med dagrehabilitering för hjärnskadade. Där fick jag ovärderlig hjälp av en arbetsterapeut som fick mig att förstå vad som har hänt med hjärnan och varför jag mår som jag gör. Hon berättade att hon stött på flera elitidrottsmän och att de ofta får en tuffare rehabilitering, ”de är så vana att bita ihop och inte alltid lyssna på sin kropp”. 

Jag hade inte insett det själv, men just de orden passade väldigt bra in på mig, det var ju så jag levt dessa månader. Otaliga gånger under den här resan har jag bitit ihop och tänkt att i morgon blir det bättre.

Vetskapen att det finns fler än mig som känner likadant och kunskapen kring hur jag ska anpassa mig efter situationen har gett min vardag avsevärt mycket bättre kvalité.

Det är en surrealistisk situation att gå från en relativt obekymrad hockeyspelare till att rita figurer, komma ihåg sifferkombinationer och återberätta historier i ett sterilt landstingskontor.

• • •

Jag har hela tiden sagt att jag inte vill ta några beslut om

framtiden innan jag är helt återställd. Därför var det till en början ytterligare ett bakslag att lägga i min redan överfyllda ryggsäck då min arbetsterapeut förklarade ”du kanske får räkna med ett liv där du får anpassa din vardag efter vad du klarar av”. De orden var väldigt svåra att acceptera just där och då.

Men efterhand var beskedet båda insiktsfullt och även lite befriande. 

Jag kunde för första gången under hela processen släppa alla målsättningar och sluta hoppas på att någon dag ”vakna upp frisk”. 

Istället kunde jag tillåta mig själv att sänka kraven, att ta en dag i taget och leva med vetskapen att även om en dag var dålig så behövde inte nästa bli likadan.

Men det var även en bekräftelse på vad jag redan befarat under våren. 

Jag tog på egen hand kontakt med några av Sveriges skickligaste hjärnspecialister och fick från dessa rådet att avsluta karriären.

Beslutet att sluta spela hockey blev båda självklart och enkelt. 

Dock inte mindre känsloladdat.

• • •

De senaste två månaderna har rehabiliteringen, med hjälp av insikten om hur jag ska styra mitt liv, gått framåt. Genom att vila någon timme ibland, gå på regelbunden akupunktur samt viss medicinering så har min vardag blivit mycket bättre.

Vad det egentligen handlar om för mig är att prioritera min energi så den räcker hela dagen. Ganska självklart för de flesta av oss men min energi är i dagsläget inte på ”normal” nivå. Vilket innebär att jag ibland måste välja bort roliga saker som 40-årsfester, bröllop eller en middag med vänner om min mentala energi inte räcker till just den dagen. 

Numera klarar jag av saker som jag inte gjorde i början av sommaren, såsom att köra bil längre än 20 minuter, träna lite mer, titta på tv och kanske unna mig en öl eller två vid grillen.

• • •

Under mina jobbiga månader har jag stött på flera fantastiska människor som har erfarenhet från liknande problem och symtom.

Tillsammans har vi kunnat ge varandra råd och lärt av varandras misstag. 

Vi har alla olika bakgrund och olika skador men genom symptomen har vi mycket gemensamt och har därmed hittat ett stort stöd i varandra. 

Jag hoppas och tror att vi kan fortsätta hjälpa varandra och någon gång i framtiden kanske även andra som drabbas av liknande utmaningar. 

Jag brinner numera för dessa frågorna och är övertygad om att debatten kring hjärnskakningar inom idrotten, och hockeyn i synnerhet lär vara en het potatis även framöver.

• • •

Det vore inte ärligt att säga något annat än att de senaste månaderna har varit en tuff period i mitt liv. De fysiska besvären har även belastat mig mentalt. Jag har gått från att vara supersocial, utåtriktad och glad till att stundtals stänga ute omvärlden. Att inte längre kännas lika betydelsefull och få samma bekräftelse som jag fick varje dag som hockeyspelaren Sanny Lindström har varit en svår omställning.

Ett självcentrerat i-landsproblem måhända, men inte desto mindre något som jag tror många före detta idrottsutövare känner igen. Även om det inte är något som alla vill prata om.

För mig har det varit avgörande att ha en stark grundtrygghet och en stabil tillvaro runt omkring mig.

Jag har också kommit till insikt om vilka som är mina vänner, de som finns där även när det är tufft. 

Vad livet bjuder mig på härnäst står skrivet i stjärnorna.

När beslutet nu är taget känner jag stor nyfikenhet inför ”det riktiga livet” samtidigt som ödmjukheten inför framtiden är stor. Förmodligen kommer jag ha en fot i hockeyn även om jag för tillfället har svårt att se mig som tränare eller ens att involvera mig i en förening.

• • •

Jag och min familj hade två mål när vi flyttade till Karlstad. 

Nummer ett (förmodligen mer för mig än min fru) var att få chansen att vinna ett SM guld. 

Nummer två var att försöka rota oss så pass att vi kunde kalla Karlstad vår hemstad. 

Så med facit i hand var det ett lyckat beslut vi tog 2009 då vi för första gången kom till Solstan, när nu mina två döttrar även pratar värmländska ser jag det som osannolikt att vi lämnar Råtorp och Karlstad.

Även om slutet av min karriär inte blev vad jag hoppats på så kan jag redan nu se tillbaka och känna både stolthet och glädje. Hockeyn har format mig till den jag är idag, en mer självsäker och utåtriktad person som vågar tro och stå upp för mina åsikter.

Jag är fullt medveten och ytterst tacksam för att jag de senaste 14 åren haft världens absolut bästa jobb och även för att jag har en familj som ställt upp så att jag har kunnat leva min dröm.

Min hockeykarriär har byggts genom att gå stärkt ur motgångar. Den drivkraften tar mig även genom denna tuffa period som jag är övertygad kommer att stärka mig. Samma drivkraft och energi hoppas jag kunna ta med mig ut i arbetslivet så småningom.

• • •

Jag har haft förmånen att få spela inför fantastiska supportrar

både i Timrå och i Färjestad men även stött på hängivna och bra supportrar i arenorna runt om i landet de senaste tio åren.

Det är väl någonstans där jag kommer att känna den största saknaden.

Matcherna, pulsen, publiken, intensiteten, nervositeten och gemenskapen.

Vet inte om det är mitt sätt att säga tack för dessa år, kan ärligt säga att det varit en enorm resa även om jag helst hade sett den fortsätta flera år till.

Jag har alltid haft en bild av att jag själv ska få bestämma när jag vill göra min sista match och på så sätt få avsluta helt på mina egna villkor.

Jag kan dock med stolthet säga att jag skrev mitt eget slut.

Signerat Sanny Lindström #8

Vad har du haft för dig i dag? Jag har firat lilleman (kusin) som blev 5 år idag.
Hur är vädret hos dig? Grått och vått.
Vad händer i morgon? Eftersom att jag befinner mig i Dalarna från och med 15:30, så lär det som händer imorgon inkludera allt vad en bondgård innebär. Mhm, äntligen.
Vad lyssnar du på just nu? Håkan Hellström berättar för mig att det är försent för Edelweiss
Vad ser du om du tittar till höger? Träd, träd, träd...
Vilken film såg du senast? Det var faktiskt american pir, med Hanna på andra sidan luren, för att skratta och konversera.
Vilken bok läste du senast? Pornogr.. 50 nyanser av mörker.
Vad såg du senast på tv? Åh, jag skulle vilja skriva Smallville, men Jims värld sändes efteråt...
Vad skulle du ha hetat om du inte heter det du heter? Kim.
Vem vet allt om dig? Egentligen ingen, det bör vara någon dagbok eller mina inre djävular.
Vad gjorde dig senast riktigt ledsen? Ensamheten.
Vad gjorde dig senast riktigt glad? Det måste vara att jag faktiskt är 2 steg från paradise (på väg till Dalarna).
Vilket är det sexigaste instrumentet? Jag står fast vid gitarr.
Vilken musikstil tilltalar dig mest? Om det inte är Håkan Hellström så är det någon annan djup musik.
När var musiken som bäst? Slottskogsvallen, PiP samt i grebbestad.
Vilken internetsida besöker du oftast? Twitter och Instagram.
Vad har du för mobil? iPhone 5.
Har du någon kändiscrush? Är det inte Wentworth Miller, så är det nog Tom Hardy.
Vilka internet"forum"/sociala medier är du aktiv på? Twitter, Facebook, Tumblr och Instagram.
Vad är din livsfilosofi? Du har i princip alltid ett val, det blir vad du gör det till.