För er som inte sett filmen "Temple Grandin" än, se till att gör det. Inte bara för filmens skull, utan för att komma nämre autismen i världen och ett försök att sätta er in i en autistisk människas liv och tankesätt. Det finns många faktorer varför autismen i världen bör bli mer och mer förstådda idag. Om jag fick välja skulle man läsa mer om olika funktionsnedsättningar, därav autism/asperberger syndrom. 

 

Som sagt, filmen "Temple Grandin" är inte bara fruktanvärt bra, utan väldigt lärorik. Ett av mina skolämnen är specialpedagogik, där vi läser om olika funktionshinder/nedsättningar. Därför såg vi den här filmen i skolan för bara någon vecka sedan. Den är väldigt gripande och jag blev väl mest tagen då jag ser mig själv (minimalt) i henne under olika perioder. Det är okej att gråta i skolan, har jag lärt mig och det var vad jag gjorde i ungefär en halvtimmes tid under filmen, för att sedan ladda ned den hemma och gråta ut ordentligt. Jag frågar mig själv gång på gång varför jag blir så tagen som jag blir, och det enda svaret jag kan få fram är: Hur kan dom på den tiden (den utspelades för längesedan) behandla autistiska människor på det där viset? Tänk om jag varit där? Jag blir ledsen för att jag känner igen mig lite och mycket i allt och ingenting i henne. 

 

Ironi? Jag är en person som gärna skämtar om allt och alla, men kan inte ta ironi om någon skämtar om mig själv. Där sätter min asperger stopp i hjärnan och jag kan inte förstå. Menade du det elakt, eller var det ett skoj? Är du arg nu eller älskar du mig? Du säger att jag släpar mina ben efter mig, men det gör jag inte, jag går ju med dom. Nu på senare tid har jag lärt mig vad de olika ordspråken betyder, men innan blev det kaos i min hjärna, kan ni förstå hur det känns, när alla andra förstår och skrattar till? 

Ljud? Jag har en utmärkt hörsel och hör i princip allt, jag hör minsta störning i din andning, dina ord, skrap på bord, nycklar, allt. Alla intryck jag släpper in, tar tid att bearbeta, och om man är fler som talar till mig samtidigt kan jag få ett raseriutbrott för att det blir för mycket på en gång, likaså gäller blickar, skratt etc. för att jag inte förstår. Men; jag tränar på det här, varje dag.