Har ni någonsin känt att ni egentligen borde släppa taget om någon som ni så länge gripit er fast vid? Precis, jag tror att ni alla har just den där personen i erat liv som ni tycker för mycket om för att släppa taget om, men ogillar för mycket för att stanna kvar. Kanske inte ogillar, men man klarar bara inte av vissa människor, inte för mycket. Detta kanske beror på en själv, omgivningen eller personen i fråga. Det är egentligen bara en tidsfråga innan man bryter banden, innan den ena sätter ned foten och skakar på huvudet och tar några steg tillbaka. Jag känner egentligen inte så här, men jag är i väntan på att någon skall backa ifrån mig. 

 

Hur vet jag att mina vänner älskar och uppskattar mig? När jag inte kan älska eller uppskatta mig själv. Eller tro på att någon kanske faktiskt gör det. Det är en fråga jag gärna väljer att förtränga, då jag inte har något bra svar på det. Jag skall försöka att inte låta som en uppmärksamhetshora (ursäkta ordvalet, kom inte på något bättre)... Men med ett sjävförtroende, som jag tror mig är upphittat någonstans där självförtroende inte finns, så är det väl inte så konstigt. Jag antar att det är bara att jobba med sig själv och göra så att man trivs i sig själv, men det är lättare sagt än gjort. Jag har inte så mycket att klaga på egentligen, men nu gör jag det. Jag kan t ex inte ta skämt, förutom sådana jag tycker är uppenbara. Anledningen till detta är att jag inte vågar, jag vågar inte tro att någon skämtar om någonting de lika gärna kan mena med elakhet. Jag vågar inte, för att jag är rädd för att bli hånad, att bli bränd. T ex: "Du är så jävla jobbig!". Det är någonting jag inte kan ta, för det kan lika gärna vara allvar och om jag då tror på skämtet, och det visar sig vara allvar, så har mina ömma punkter visat sig och jag är mer svag än någonsin. Därför, kan jag inte ta skämt. 

 

Sen när öppnar jag mig så här, egentligen?

 

 

 

Med en glädje så stor, önskar jag er alla detsamma. Igår så tog vi våra första 3 poäng den här säsongen, det vill säga två placeringar upp i tabellen. Detta var alltså omgång 5. Vi har 50 omgångar kvar, och väl där lär vi vara klara för torget inom snar framtid. 

 

Det var längesedan jag kände mig på det sätt jag kände mig igår, när Magnus sätter det första och enda målet i matchen. Jag må vara hyperaktiv annars, men då var jag okontrollerbar. Det var som att åka fritt fall tilt, om inte ännu värre. Jag vill uppleva känslan om och om igen. Jag vill få sagt att det här gärna får hålla i sig, så jag kan få ro i både hjärta och själ. Tillsammans med de jag tycker bäst om, så går vi alla, tillsammans mot guldet. 

 

_________________________________________

 

För övrigt så har Martin skrivit på för hockeyklubben HC Plzen, för hur länge har jag ingen aning, jag och Fanny spekulerar kring det området just nu och det ser ut som det blir kortvarigt. Kom hem... Det ser även ut som att Plzen spelar match ikväll, så om det går att live-stream:a det, så lär mitt plugg läggas åt sidan, och där av kommer jag sitta bänkade framför den matchen. Som jag saknar att se honom glida runt, klanta sig och bli arg. Min Martin. 

Jag som nästan alla andra gymnasieelever i Karlstad, tog helgen i torsdags och därav en myskväll på schemat, tillsammans med Ida och Miranda. Om att umgås med vänner som förgyller kvällar och nätter från topp till tå, jag kan inte klaga, det är helt omöjligt. Med filmer och onyttigheter tog vi oss förbi natten till fredag. Men icke var det slut, då Miranda bestämde sig för att göra hela min fredag genom att sova hos mig. Jag tackar henne, verkligen. Jag som trodde jag skulle förbli ensammen. 

 

Vi begav oss mot skåre för att jag hade tid för klippning. Sagt och gjort, med en decimeter kapat, var jag som alla andra 16-åriga tjejer "förkrossad". Nu skall jag skratta åt mitt beteende och sedan berätta att vi även färgade håret på mig hemma. Det är kopparbrunt, tror jag man skulle kunna kalla det. Jag är i alla fall väldigt nöjd med färgen och väntar nu bara på att håret skall växa... 

Just nu, vill jag dela med mig av lite frustration över att inte känna att man räcker till. Speciellt att man inte är god nog för sina vänner, som är så goda mot en själv. Med ena foten utanför, säger jag att jag inte känner mig tillräcklig för tillfället, mest hela tiden just nu. Precis som om alla andra vore så bättre, och att de har större hjärta och fler råd. Kanske känner jag att jag förflyttas ifrån vissa personer, att jag inte riktigt hittar tillbaka. Jag vet inte vart jag stått förut, men jag vet än mindre vart jag står placerad nu. Jag brukar vanligtvis ha ett humm om vart jag står, men just idag har jag noll koll och är bortom alla er. Jag saknar dig.

 

 

Just nu är jag väldigt tacksam för flera saker i mitt liv, dock. Säsongen har dragit igång och jag känner mig för en gångs skull hel igen, efter många om och än fler men. Jag vet ju med mig, att det blir bra tillslut. Det är bara väntan mellan stadierna som är den jobbiga tiden. Sommaruppehållet var nära att sära på hela mig, det har varit en tuff tid, utan Färjestad, att leva. Jag är äntligen tacksam över att jag får leva tillsammans med dom nu, nu reser vi oss igen och gräver mot guldet. Om att känna en enorm och euforisk Vi-känsla, äntligen. Det är nog det enda ordet som kan förmå känslan: Äntligen. Äntligen är säsongen startad. Äntligen känner vi varandra. Äntligen får jag älska och älskas igen.

 

 

Sedan får jag inte glömma att nämna hur glad jag är över att jag fått nya sociala kontakter. Nya vänner det vill säga. Det är någonting jag är så innerligt glad över. Det finns de som kommit in i mitt liv och ändrat min syn på livet totalt, och det finns de som kommit in i mitt liv och sett livet precis som jag, som om jag skaffat mig en kosmisk tvilling eller något i den stilen. De vänner som redan befinner sig i mitt liv, jag tackar er för att ni stannat kvar. Till alla er som precis tagit erat första kliv in, välkomna, jag hoppas ni stannar och förgyller mina dagar. För jag lovar att försöka förgylla era. 

 

 

Jag begav mig tillsammans med mina röda converse och svarta halsduk med texten "Färjestad BK" och lurarna i öronen, mot bussen. Jag hade stora röda fjärilar i min mage och blodet sköt iväg var 55:e sekund ungefär. Längtan var olidlig och jag kände min eufori steg högre och högre, snart stod jag bland de personer jag älskar mest på den här runda jord och tiden slank iväg och där var jag. Jag var tillsammans med mina fina vänner, och runt omkring mig fanns det grönvita själar och hjärtan. Ute på isen gled mina hjärtedelar ut och kände oss så nära. Vi har valt varandra. Jag och Färjestad, jag och mina vänner, mina vänner och Färjestad. Introt det här året är svårslaget, och jag kan inget annat än älska det. 

 

Matchen vi spelade, var helt rätt och våran. Matchen var våran match, som övergick till delad match. Vi inledde den med styrka och vilja. Våran vilja ger aldrig vika, men det var någonting som inte var 100%. Vi delade på matchen under ordinarie tid, 2-2. I en hemsk förlängning gör H(i)V71 sitt 3:e mål och hjärtat slets ut ur bröstkorgen, tillsammans med blod och tårar. Det var inte det här vi hade väntat så många månader på, vi hade väntat oss en vinst med kärlek ändå ut i fingerspetsarna. Kärleken, den fanns där och finns. Men vinsten blev aldrig våran, den blev given till de andra. Det må jag säga svider i mitt hjärta. Första matchen på flera månader, och första ES-matchen, första riktiga matchen med det nya laget - det var vi som skulle vinna den. Vi. 

 

Jag avslutade min kväll, på ståplats, den egna klackytan, i tårar. Att stå och fälla tårar, i en väns famn, som förstår precis hur det känns. Det var vad jag behövde då. Precis vad jag behövde. Vi skall fortsätta att kämpa för det guld vi förtjänar, och med det skall vi erövra Elitserien och alla tidningar, till alla er som inte tror på oss och vad vi lever för: Dra åt helvete. Ni skall bara veta vad vi har att ge!

 

Grodperspektiv

Fågelperspektiv

Vy

Närbild

Jag är 16 år, fyller snart 17 och går andra året på gymnasiet. Linjen jag går heter Barn och Fritid (pedagogiskt arbete). Jag blir alltså färdig barnskötare när min utbildning är färdig. Det vill säga är egentligen ingenting, men det gör mig inget just nu. Förskolelärare skulle jag faktiskt vilja vara, ett par år kanske. Men innan jag läser vidare skall jag vara au pair i ett av världens alla länder och ta hand om en barnfamilj någonstans. Efter det funderar jag på att läsa vidare i England eller Nordamerika. Det finns så många olika möjligheter i världen. Möjligheter man inte vet om, som man kanske innerst inne drömmer om. 

 

Mina olika drömmar lyder: Jobba med barn i andra länder som har det svårt med välfärd med mera (UNICEF och liknande, eller FN:s barnkonvention), eller olika cancerfonder. 

Ta över boxningsklubben och göra den till en större klubb, med mer tillgångar och mer som en ungdomsgård, för att hjälpa unga människor på rätt väg. 
Fotograf har alltid varit en dröm för mig, det är något jag gärna skulle vilja bli. I detta fall fotograf åt något företag som jag redan nämnt i tidigare drömmar. 

Jag känner ett antal sämre människor, sedan känner jag bra människor. Men det bästa med mig är att jag känner de bästa av människor. Dessa människor, som jag kan peka ut i det här inlägget som är mina "De bästa av människor", det är de personer som jag har i ett annat län än värmland, nämligen Dalarna. 

 

Dessa människor lärde jag känna när jag var runt 11-12 år. Jag var en förvirrad liten busunge som älskade hästar mer än allt annat på jorden. Så jag fick turen att följa med ut till de finaste av ställen, hammarö. Där jag blev förälskad i världens mest pålitligaste häst och människor. Jag blev pangkär, på en gång. Det tog mig tid att lära känna, lära mig att lita och ty mig. Men kär, det vart jag på en gång, när jag såg den här varelsen på fyra ben med man och svans. 

Tiden gick och jag kände mig som hemma, varje dag jag var där. Dom blev som min andra familj, det var mitt andra hem. I det stallet och hemmet, har jag gjort mycket och allt. Jag har skapat mig själv där borta, jag har gjort misstag, jag har gjort mig hel. Tillsammans med de bästa av människor, har jag lärt mig att leva på instinkter och sig själv, tillsammans med de man älskar och de som förtjänar att vara en nära. 

Sedan kom tiden, som alltid kommer. Att dom flyttade antal mil ifrån mig och två tredjedelar av mitt hjärta. Ena tredjedelen tog dom med sig upp till Dalarna och där får det hållas om. Där är det tryggt och jag litar på att det skyddas med allt och mera. 
Som ni redan vet, så var jag och besökte dom förra sommaren, samt den här sommaren. Förra sommaren var underbar, och jag har aldrig haft så roligt. Men den här sommaren, knöts banden ännu hårdare och jag skapade nya band. Band jag blir varm av. Den här sommaren gav mig lärdom och vishet. Jag har insett vad jag värderar mest i livet och det är viktigt. Det här kommer aldrig gå att förklaras med eller i ord, utan det här är någonting bara jag kan känna i mitt hjärta, men jag vill så gärna att ni tar del av det och försöker förstå. Dessa människor förändrar mig, eller nej.. Dom låter mig växa, tillsammans med dom och deras energi dom har. I dessa ord, yrar den positiva energin runt. Just nu, i skrivande stund är jag en tjej med saknad så stor att den positiva energin trängs bort, men den finns där inne. 

 

Jag önskar er alla, ett band som detta. Ett så starkt och vackert.       Jag vill tillägna det här till: Ann-Charlott Daher, Cornelius Daher, Jan Granström, Maria Granström, Carin Frisk Ottosson (hennes mor likaså) och Irma Ottosson Samt, alla hästar, hundar och andra djur jag skapat livet med. 

 

(Detta är en skoluppgift)

 

..och andra världskriget varade BARA ett par år.

Det finns en slags kärlek, en kärlek djup och villkorslös. Den finns i många olika former och titlar. Kärleken jag talar om är en kärlek mellan en ishockeyklubb och dess supportrar. Den här kärleken är ingenting som finns i alla. Alla har inte förmågan att älska så djupt, inte som vi gör. Vi supportrar, vi förstår varandra på ett helt annat sätt, än ni andra. Detta må vara att dra alla över en kam. Men det är min värdering om kärleken. Ni tror er kanske älska, när ni är kära. Prova då på att älska ett lag som ni snarare kommer att brinna för och i. Skulle ni förstå? Jag är osäker.

 

Folk tror sig förstå orden ”Jag älskar, Färjestad Bollklubb”, men det gör dom inte. Det finns inte en själ där ute, förutom de själar som älskar själv, som kommer att förstå. Jag får höra: ”Det är bara hockey”, ”Det är bara en sport”. Det är för mig, som att säga ”Andra världskriget varade bara ett par år”. Ni förstår min poäng. Det finns gränser säger ni, jag säger att kärleken är gränslös. 

Det rinner tårar av den här bilden, då jag bad om att få lägga hela mitt hjärta i den vita bunken.

Det finns vänner av mina, som är bland det vackraste mina ögon skådat. Sedan har jag dom som är fina på sitt egna sätt, men inte nedvärderar jag dom för det. Det måste vara det sista jag skulle göra, inombords. Det finns så mycket mer hos människor än bara dess utsida. Man säger alltid: "Det är insidan som räknas." Ja, jo... Men dom flesta går efter utsidan det första dom gör, det har alltid varit så, är så och kommer alltid att vara så. Det må göra ont i några av oss, som inte har utseendet med oss. Ni må tycka att jag är patetisk som skriver det här, men det är mina egna tankar och värderingar. 

 

Jag talar för mig själv främst när jag säger att jag inte ser det jag vill se hos mig själv. Jag talade förut om att jag aldrig skulle kunna nedvärdera någon efter utseendet. Men ändå vet jag med mig att jag skrattar och pekar på folk som ser roliga ut. Hur kan jag ha det här på samvetet egentligen? Det är hemskt och det är många som gör det. Därför tänker jag alltid till mig själv: "Dom skrattar åt dig också, vet du. Du är också så där ful." Varför? Jag har inget bra svar. 

Mina vänner, ni är alla lika vackra och underbara. Det får ni aboslut inte glömma.