Jag är ofta den som talar om mina tankar med mina nära och kära, jag skriver väldigt gärna av mig, lite för ofta kanske. Bloggen är ett ställe där jag verkligen inte bryr mig om vad jag får för reaktioner, det är det allra bästa. Jag skriver inte bara om vad jag gör om dagarna, Färjestad eller mina vänner. Mina tankar har en stor del i det hela, som ni märkt så är jag ganska impulsiv och det kan bli totalfel ibland.

Jag har haft vänner, som betytt världen för mig, sedan har jag förlorat dom, fått tillbaka dom. Så har det gått, i omgångar, hela mitt liv. Men jag undgår aldrig dom jag haft kvar hela tiden. Det är dom som får mig att se dom små ljusen längst bort i tunneln. Jag kämpar alltid för dom jag älskar, även fast dom inte förtjänar det, eller vill det själva. Det finns alltid någonting hos dom jag aldrig släpper. Om det finns någonting jag fastnat i, så tar jag mig aldrig ur det, jag släpper det aldrig. Där kommer problemen när man förlorat någon, som man verkligen inte vill mista. Man dras ned, man klättrar upp, tappar kontrollen, faller igen. Den proceduren kan pågå i evigheters evigheter. Men när man väl tagit sig ur det, blir det aldrig detsamma igen. Jag vet.

När jag är längst ned på botten, då botten is nådd. Jag kan gråta mig till sömns i flera nätter, skriva långa texter med papper och penna, tills fingrarna domnar bort. Tills ögonen rödsprängda, med huvudvärk som heter duga, lägga mig på golvet och stirra upp i taket, se en enda färg. Svart. Det är det enda som finns då. Svärta. Mörker. Smärta. Ensamhet. Jag bryter ihop, ligger kvar. Somnar tillsammans med tankarna, tankarna så hemska. Men någonstans där, när man har vaknat och bara önskar att man vaknat på andra sidan, så finns det alltid ett hopp, ett ljus eller någonting liknande. Det tar aldrig stopp. Det finns alltid ett ljus, en bra sida. Den sidan är det som väntar på en, efter att man brutit ihop och kommit igen. Det är det livet går ut på, bryta ihop och komma igen.

Det bästa jag vet är att sitta på weheartit och läsa texter, hitta mina känslor. Lyssna på musik som beskriver hur jag känner i ord. Göra om orden till mina egna, skriva ned dom och läsa dom om och om igen. Ta reda på varför, hur jag känner såhär. Letar upp lösningar, eller så gråter jag ut dom, det funkar det med (ironin flödar). Utan musiken tror jag inte att jag skulle klara mig, faktiskt. För den får mina tankar att samla sig, mina känslor att lugna sig, och jag blir i normaltakt.

Sen... Den enda personen i hela vida världen som klarar ett viss uppdrag, är Rebecca. Ni vet, när man ligger i sängen, och magen vrider och vänder sig, man har krämper i båda benen, båda armana, huvudet sprängs. Tankarna flyger runt i huvudet, man är kissnödig, man vill skratta, man vill gråta, paniken är som myror i benen, man skulle kunna springa en mil eller två. Fingrarna blöder för att man skrivit så mycket. Tårna brottas med varandra av nervositet, man drar håret bakom örat två/tre gånger mellan raderna. Man kollar mobilen oftare än vanligt. Knuten i magen bara växer och växer, den känslan. Den enda personen i hela vida världen som klarar av att lösa knuten är, Rebecca.