Den första september 2012, smäller det igen. Då vankas det gala i Ystad som allas (sveriges) vår egen Armand Krajnc har skapat. Detta blev aktuellt för ett ganska bra tag sedan (för min del), men nu är allt klappat och klart. Jag beger mig tillsammans med min moder ned till södra sverige. I bilen jag far ned i åker jag tillsammans med Kamran och hans boxare, hoppas på intressant resa. Det enda jag vet om denna fighter är att jag gör sin debutmatch i Ystad. Med alla tummar samt tår, knytna hårt, hoppas jag att helgen kommer att ge mig ännu mer inspiration. 

 

Sedan har vi ju Oscar Ahlin, som skall gå match där nere. Den matchen ser jag nästan mest fram emot att se. Då jag tycker om Oscars sätt att boxa, samt han själv som person. Jag har sett hans debutmatch här i Karlstad, men missade dock hans andra match han gjorde senast i Ystad. Hans rec är 2 vinster, varav 2 KO (knock out). Jag hoppas på en värdig vinst nu, i Ystad. Så, låt oss hålla tummar och tår för denna man. 

 

 

Nu när jag äntligen valt att satsa på sporten och göra något av det, så finner jag mig väldigt glad i det här. Min morfar har stöttat mig sedan dag ett, och han är en stjärna. Jag har länge sagt att, om jag skall gå en match, så skall jag gå den för min morfar. Som ett bevis för att jag kan, om jag vill. Nu har jag bestämt mig, att jag skall ta mig dit. Jag skall ge allt jag har, för att göra honom så stolt som jag vet att han kan bli. Jag vill se lyckan i mina näras ögon, känna den så kallade stoltheten i luften och veta att det här är på grund av mig. Jag vill veta hur det är att känna den känslan. Så, jag skall kämpa tills jag nått mitt mål. 

 

 

 

Min bästa vän Anton flyger alltså iväg till Turkiet imorgon. Jag önskar honom en trevlig resa och att allt kommer var perfekt där borta. Men det undgår inte min saknad, usch så jag kommer sakna honom. Den här sommaren blev inte riktigt som den skulle. Men man får alltid finna tid och plats, för att vara bra. Hoppas du får världens finaste resa, förutom att du kommer sakna mig tills du dör (hoppas jag, annars...)! Always and forever!

 

 

 

Med tanke på hur jag mår idag, så behöver jag verkligen bege mig mot Sunne där en European Trophy-match spelas, med mitt Färjestad. Jag beger mig dit tillsammans med Rickard och Elise. Jag hoppas på en händelserik match med mycket leenden och att jag åker därifrån nöjd. Med tanke på hur det svider i hjärtat av saknad just nu, så läker Färjestad det, då saknaden skriker efter laget jag älskar så innerligt. Låt detta gå vägen och få mig att le, snälla fina. 

 

Någonting jag vet kommer att svida till ordentligt i hjärta och vener, är att Martin inte kommer befinna sig på samma plats som jag. Ingen Martin Sevc 55, istället OKT55... Nej.. Han kommer inte snöra på sig skridskor som resten av laget, för att sedan spela som han kan. Han kommer heller inte kunna le åt oss, inte längre. De källor jag har läst, så vill Skellefteå ha honom. Jag säger bara: Nej. 

 

Jag är då hemkommen från Göteborg, tyvärr. Där spenderade jag all min tid med Emelie, som sagt. Vi har haft det bättre än ni någonsin kan ana. Jag är några tusen fattigare, men vad gör det? Hur som haver så glömde jag (puckot) mitt minneskort till kameran, så det är Emelie som står för bilderna. Men jag hade tänkt bjuda på några från min telefon, jag hoppas att det duger! 

 

Det vi har hunnit med är att åka till Vrångö (vårat absoluta favoritställe) för sol och bad samt en hel del glassätande. Vi har även varit på Frölunda Torg för att spendera pengar och träffa en vän till mig, mycket trevligt. Ena kvällen bestämde vi träff med Rickard (en vän genom Färjestad/twitter) som bor i Göteborg. Kvällen bjöd på subway, rödasten-häng och Delsjön, jag var mycket nöjd. Sedan har vi bara vandrat omkring i staden vi kallar för våran och lyssnat till underbar musik. 

 

Detta är då våran nya tradition, att åka till Göteborg varje sommar. Som man brukar säga: "En gång är en gång, två gånger är tradition." 

Så, detta har vi alltså börjat med. Jag och Emelie. Här kommer det ett par bilder och jag hoppas att ni inte skriker för mycket..

Som jag längtat efter denna dag, 8:onde augusti. Idag beger jag och Emelie oss iväg mot Göteborg, fina Göteborg. Väl där skall vi ta dagarna som dom kommer tillsammans med sol, bad och promenader längs kullerstensgator. Med sandkornspromenader och stänkade saltvatten skall vi gå också. Om jag får/hinner med så skall jag träna lite boxning också (återstår att se). Sedan bara fånga varenda liten sekund genom våra olika linser. Vi är då kameratokiga båda två, så det blir mer bilder än text, självklart. Tackar för mig, vi hörs och ses om några dagar.