Har ni någonsin känt att ni egentligen borde släppa taget om någon som ni så länge gripit er fast vid? Precis, jag tror att ni alla har just den där personen i erat liv som ni tycker för mycket om för att släppa taget om, men ogillar för mycket för att stanna kvar. Kanske inte ogillar, men man klarar bara inte av vissa människor, inte för mycket. Detta kanske beror på en själv, omgivningen eller personen i fråga. Det är egentligen bara en tidsfråga innan man bryter banden, innan den ena sätter ned foten och skakar på huvudet och tar några steg tillbaka. Jag känner egentligen inte så här, men jag är i väntan på att någon skall backa ifrån mig. 

 

Hur vet jag att mina vänner älskar och uppskattar mig? När jag inte kan älska eller uppskatta mig själv. Eller tro på att någon kanske faktiskt gör det. Det är en fråga jag gärna väljer att förtränga, då jag inte har något bra svar på det. Jag skall försöka att inte låta som en uppmärksamhetshora (ursäkta ordvalet, kom inte på något bättre)... Men med ett sjävförtroende, som jag tror mig är upphittat någonstans där självförtroende inte finns, så är det väl inte så konstigt. Jag antar att det är bara att jobba med sig själv och göra så att man trivs i sig själv, men det är lättare sagt än gjort. Jag har inte så mycket att klaga på egentligen, men nu gör jag det. Jag kan t ex inte ta skämt, förutom sådana jag tycker är uppenbara. Anledningen till detta är att jag inte vågar, jag vågar inte tro att någon skämtar om någonting de lika gärna kan mena med elakhet. Jag vågar inte, för att jag är rädd för att bli hånad, att bli bränd. T ex: "Du är så jävla jobbig!". Det är någonting jag inte kan ta, för det kan lika gärna vara allvar och om jag då tror på skämtet, och det visar sig vara allvar, så har mina ömma punkter visat sig och jag är mer svag än någonsin. Därför, kan jag inte ta skämt. 

 

Sen när öppnar jag mig så här, egentligen?