Det finns vänner av mina, som är bland det vackraste mina ögon skådat. Sedan har jag dom som är fina på sitt egna sätt, men inte nedvärderar jag dom för det. Det måste vara det sista jag skulle göra, inombords. Det finns så mycket mer hos människor än bara dess utsida. Man säger alltid: "Det är insidan som räknas." Ja, jo... Men dom flesta går efter utsidan det första dom gör, det har alltid varit så, är så och kommer alltid att vara så. Det må göra ont i några av oss, som inte har utseendet med oss. Ni må tycka att jag är patetisk som skriver det här, men det är mina egna tankar och värderingar. 

 

Jag talar för mig själv främst när jag säger att jag inte ser det jag vill se hos mig själv. Jag talade förut om att jag aldrig skulle kunna nedvärdera någon efter utseendet. Men ändå vet jag med mig att jag skrattar och pekar på folk som ser roliga ut. Hur kan jag ha det här på samvetet egentligen? Det är hemskt och det är många som gör det. Därför tänker jag alltid till mig själv: "Dom skrattar åt dig också, vet du. Du är också så där ful." Varför? Jag har inget bra svar. 

Mina vänner, ni är alla lika vackra och underbara. Det får ni aboslut inte glömma.