Jag begav mig tillsammans med mina röda converse och svarta halsduk med texten "Färjestad BK" och lurarna i öronen, mot bussen. Jag hade stora röda fjärilar i min mage och blodet sköt iväg var 55:e sekund ungefär. Längtan var olidlig och jag kände min eufori steg högre och högre, snart stod jag bland de personer jag älskar mest på den här runda jord och tiden slank iväg och där var jag. Jag var tillsammans med mina fina vänner, och runt omkring mig fanns det grönvita själar och hjärtan. Ute på isen gled mina hjärtedelar ut och kände oss så nära. Vi har valt varandra. Jag och Färjestad, jag och mina vänner, mina vänner och Färjestad. Introt det här året är svårslaget, och jag kan inget annat än älska det. 

 

Matchen vi spelade, var helt rätt och våran. Matchen var våran match, som övergick till delad match. Vi inledde den med styrka och vilja. Våran vilja ger aldrig vika, men det var någonting som inte var 100%. Vi delade på matchen under ordinarie tid, 2-2. I en hemsk förlängning gör H(i)V71 sitt 3:e mål och hjärtat slets ut ur bröstkorgen, tillsammans med blod och tårar. Det var inte det här vi hade väntat så många månader på, vi hade väntat oss en vinst med kärlek ändå ut i fingerspetsarna. Kärleken, den fanns där och finns. Men vinsten blev aldrig våran, den blev given till de andra. Det må jag säga svider i mitt hjärta. Första matchen på flera månader, och första ES-matchen, första riktiga matchen med det nya laget - det var vi som skulle vinna den. Vi. 

 

Jag avslutade min kväll, på ståplats, den egna klackytan, i tårar. Att stå och fälla tårar, i en väns famn, som förstår precis hur det känns. Det var vad jag behövde då. Precis vad jag behövde. Vi skall fortsätta att kämpa för det guld vi förtjänar, och med det skall vi erövra Elitserien och alla tidningar, till alla er som inte tror på oss och vad vi lever för: Dra åt helvete. Ni skall bara veta vad vi har att ge!