Jag känner ett antal sämre människor, sedan känner jag bra människor. Men det bästa med mig är att jag känner de bästa av människor. Dessa människor, som jag kan peka ut i det här inlägget som är mina "De bästa av människor", det är de personer som jag har i ett annat län än värmland, nämligen Dalarna. 

 

Dessa människor lärde jag känna när jag var runt 11-12 år. Jag var en förvirrad liten busunge som älskade hästar mer än allt annat på jorden. Så jag fick turen att följa med ut till de finaste av ställen, hammarö. Där jag blev förälskad i världens mest pålitligaste häst och människor. Jag blev pangkär, på en gång. Det tog mig tid att lära känna, lära mig att lita och ty mig. Men kär, det vart jag på en gång, när jag såg den här varelsen på fyra ben med man och svans. 

Tiden gick och jag kände mig som hemma, varje dag jag var där. Dom blev som min andra familj, det var mitt andra hem. I det stallet och hemmet, har jag gjort mycket och allt. Jag har skapat mig själv där borta, jag har gjort misstag, jag har gjort mig hel. Tillsammans med de bästa av människor, har jag lärt mig att leva på instinkter och sig själv, tillsammans med de man älskar och de som förtjänar att vara en nära. 

Sedan kom tiden, som alltid kommer. Att dom flyttade antal mil ifrån mig och två tredjedelar av mitt hjärta. Ena tredjedelen tog dom med sig upp till Dalarna och där får det hållas om. Där är det tryggt och jag litar på att det skyddas med allt och mera. 
Som ni redan vet, så var jag och besökte dom förra sommaren, samt den här sommaren. Förra sommaren var underbar, och jag har aldrig haft så roligt. Men den här sommaren, knöts banden ännu hårdare och jag skapade nya band. Band jag blir varm av. Den här sommaren gav mig lärdom och vishet. Jag har insett vad jag värderar mest i livet och det är viktigt. Det här kommer aldrig gå att förklaras med eller i ord, utan det här är någonting bara jag kan känna i mitt hjärta, men jag vill så gärna att ni tar del av det och försöker förstå. Dessa människor förändrar mig, eller nej.. Dom låter mig växa, tillsammans med dom och deras energi dom har. I dessa ord, yrar den positiva energin runt. Just nu, i skrivande stund är jag en tjej med saknad så stor att den positiva energin trängs bort, men den finns där inne. 

 

Jag önskar er alla, ett band som detta. Ett så starkt och vackert.       Jag vill tillägna det här till: Ann-Charlott Daher, Cornelius Daher, Jan Granström, Maria Granström, Carin Frisk Ottosson (hennes mor likaså) och Irma Ottosson Samt, alla hästar, hundar och andra djur jag skapat livet med.