Just nu, vill jag dela med mig av lite frustration över att inte känna att man räcker till. Speciellt att man inte är god nog för sina vänner, som är så goda mot en själv. Med ena foten utanför, säger jag att jag inte känner mig tillräcklig för tillfället, mest hela tiden just nu. Precis som om alla andra vore så bättre, och att de har större hjärta och fler råd. Kanske känner jag att jag förflyttas ifrån vissa personer, att jag inte riktigt hittar tillbaka. Jag vet inte vart jag stått förut, men jag vet än mindre vart jag står placerad nu. Jag brukar vanligtvis ha ett humm om vart jag står, men just idag har jag noll koll och är bortom alla er. Jag saknar dig.

 

 

Just nu är jag väldigt tacksam för flera saker i mitt liv, dock. Säsongen har dragit igång och jag känner mig för en gångs skull hel igen, efter många om och än fler men. Jag vet ju med mig, att det blir bra tillslut. Det är bara väntan mellan stadierna som är den jobbiga tiden. Sommaruppehållet var nära att sära på hela mig, det har varit en tuff tid, utan Färjestad, att leva. Jag är äntligen tacksam över att jag får leva tillsammans med dom nu, nu reser vi oss igen och gräver mot guldet. Om att känna en enorm och euforisk Vi-känsla, äntligen. Det är nog det enda ordet som kan förmå känslan: Äntligen. Äntligen är säsongen startad. Äntligen känner vi varandra. Äntligen får jag älska och älskas igen.

 

 

Sedan får jag inte glömma att nämna hur glad jag är över att jag fått nya sociala kontakter. Nya vänner det vill säga. Det är någonting jag är så innerligt glad över. Det finns de som kommit in i mitt liv och ändrat min syn på livet totalt, och det finns de som kommit in i mitt liv och sett livet precis som jag, som om jag skaffat mig en kosmisk tvilling eller något i den stilen. De vänner som redan befinner sig i mitt liv, jag tackar er för att ni stannat kvar. Till alla er som precis tagit erat första kliv in, välkomna, jag hoppas ni stannar och förgyller mina dagar. För jag lovar att försöka förgylla era.