För att börja med, så var det längesedan jag skrev någonting här, och det känns lite spänt hur jag än börjar inlägget. Men anledningen till att jag skriver igen är för att ni skall få känna det jag och min häst känner när vi är tillsammans. 

 

För ett tag sedan fick jag en kärleksgåva av den själamoder jag har, Lotta. Jag fick Kickapoo, min alldeles egen häst. Jag blir helt pirrig i kroppen av att bara knåpa ned orden på datorn, min egen häst. Att förklara mitt band med den hästen är snudd på omöjligt, om man inte ser det med egna ögon. Åter en kliché, men vi är som handen i handsken. Det kan jag lova er, kan ingen ta ifrån oss.

 

När jag var uppe i dalarna under lovet, och sedan åkte hem på onsdagsmorgonen, stod min häst i hagöppningen och väntade på att jag skulle ta in henne, och ta hand om henne. Jag fick ett sms med bild på henne stående med sänkt huvud och såg helt förstörd ut av saknad. Tror ni det krossade mitt hjärta? Jo, tack. Då kan jag tala om för er hennes reaktion när jag kom in i hagen igår för att hämta in henne. Jag behövde bara gå in en bit, stå still och locka med handen så kom hon fram till mig och pussade mig med mulen precis som om hon sa "Gud mamma, vad jag har saknat dig, lämna mig inte så där igen". Det var första gången jag fick krama om henne, som min häst. 

 

Idag när vi red tillsammans, så red jag som vanligt i repgrimma, för att komma henne nära på ett naturligt sätt. Utan bett, utan sadel, inga andra hjälpmedel förutom repgrimman, min kropp och själ. Resultatet var över alla förväntningar jag någonsin kunnat ha. Hon gick, för mig, som en dröm. Jag är så tacksam över min häst och allt hon kan ge mig som jag behöver, och vad jag kan ge henne för att hon behöver och vill ha det.