Om jag stod längst fram i publikhavet på nöjesfabriken för att se Håkan Hellström den 28/12, svar: Ja, det gjorde jag och jag ångrar inte en sekund av de tolv timmar jag köade för den där konserten. Om jag var lycklig över att jag fick tag i den där handen under tro och tvivel? Svar: Jag skulle ljuga om jag sa nej, om man säger så. Om jag var lycklig av den där rosen jag fick i min hand? Svar: Det mest självklara ja:et. Om jag var så uppe i varv jag bara kan vara, så säger jag ja där också. Man skulle kunna säga att om man skall definera adhd, så är det jag under en Håkanspelning. 

 

Jag vet inte riktigt hur jag skall förklara hela spelningen, och jag vet att jag är lite sent ute. Men jag var världens lyckligaste, och allt bara snurrade runt och jag bara sjöng med alla krafter jag hade. Jag kunde känna alla texter in i hjärtat och ut, tusen gånger om. Det var ren och skär kärlek, och är fortfarande. Den här konserten var den sista för året 2013, och för att ge er en konkret smärta: Håkans tårar blev mina tårar x1000. Jag kan inte sätta ord på mer känslor än det här, för att jag vill inte förstöra dem. 

 

Tack alla underbara vänner i kön, under spelningen, efteråt och tack Håkan.