Jag vill höja dig till skyarna, min vän. Varför? För att du fått mig att öppna mina ögon, se allt på ett annat vis. Jag har visat att jag kan hjälpa till. Jag har känt din närvaro, på 20 mils avstånd. Du har stärkt mig, och jag har stärkt dig, på 20 mils avstånd. Du har växt som människa och det är så fint att se. Det är så fint att veta att vi på så kort tid, fann varandra på sättet vi gjorde och hur vi snudd på sitter ihop nu. En sådan här vänskap slänger man inte bort bara så där, eller hur? Detta må låta som om en 14-åring knåpat ihop, men i sådana fall får det vara så. I sådana fall är mitt hjärta bara 14 år gammalt. 

Vet du hur lycklig jag är när vi sitter på varsin häst och bara låter galoppen ta över både hjärta och själ? Jag är nog världens lyckligaste då. Idag är det inte många dagar kvar (önsketänk) kvar tills vi får galoppera i snön och skratta fram krämper i magpartiet. Det märks att jag saknar och längtar efter er där uppe va? För det gör jag verkligen, jag vill sitta med en valp i knät, ligga på hölasset och se stjärnorna svischa förbi på himlen och känna energin från både hästarna och hundarna. Nej, nu drömmer jag mig bort till er, alldeles för mycket för att kunna koncentrera mig... Vi ses snart.