Att vara Färjestadare innebär inte enbart att du har en grönvit beklädnad på in eller utsidan (eller både och), det finns så mycket mer under ytan. Vi är Färjestad. Tillsammans går vi mot guld, varje år. Det må inte alltid gå den väg vi är vana vid. Jo, jag kan säga att vi är vana vid att vara i final, ta ett guld eller silver, för Vi är Färjestad. Varsågoda att se statistik, och räkna ut det mest framgångsrika laget i Elitserien under 2000-talet och innan dess. Vi är 13 år in i 2000-talet och vi har tagit 4 hela guld under dessa säsonger. Vi är, som en av mina vänner så sant har sagt det förut, bortskämda. Vi supportrar är riktigt bortskämda av klubben våra hjärtan tillhör så vackert. 19 svenska mästerskapsfinalen under våra 38 säsonger i elitserien. Trots dessa otroliga siffror och resultat, så går jag under när vi, som detta år, åker ur slutspelet i semifinal. 

 

Jag känner en tomhet som ekar i hjärtat och var jag än är. Jag inser att säsongen är över, det var inte vårat år som vi trodde. Det kommer inte vara vi som blir hyllade av hela solstaden, det kommer inte vara vi som springer ut på isen iklädda guldhjälmar och tårar. Det kommer inte vara vi, helt enkelt. Detta smärtar mig starkt i bröstet. Under hockeysäsongen lever jag fullt ut och det märks vill jag lova. Jag skulle ljuga om jag säger att jag inte lever för Färjestad 365 dagar samt nätter om året, men under säsongen blir det lite extra (you don'y say...). Men nu, när allt är över. Jag ställer mig frågan: Vad i helvete skall du ta dig till nu, Jonna? Träna som en tok till september? Plugga ihjäl dig? Eller varför inte ägna lite tid åt dina vänner för en gångs skull när du ändå inte har hjärnan i en kommande semifinal mot Luleå, där du gång på gång undrar hur vi skall tackla JOOOOOOOOOOHANs räddningar i sista minutrarna, eller hur vi skall bygga upp våran defensiva spel när vi spelar 4-5 i slutminutrarna. Jag skulle även ljuga om jag säger att jag skulle byta ut detta mot något annat. För det är i den stressen jag vill leva. 

 

Som vi alla tänker: Det är inte bara att åka ur ett slutspel, det är att mista och vinna nya spelare också. Jag förbannar silly season med allt jag har. Samtidigt älskar jag den, med tanke på allt fint den kan ge oss. Allt hopp, som även kan raseras, men man får vara lycklig också. Många hjärtespelare försvinner efter den här säsongen och jag kan bara sammanfatta det så här: Hjärtekross.