Alla har vi olika storlekar på hjärta och själ, men innerst inne finns det sympati och empati. Vissa utav oss visar det mer, och andra mindre. Inte är det fel att hålla saker och ting inne, om det är det man vill. Samtidigt som de flesta kanske känner sig utanför i vissa lägen, och andra känner sig allmänt delaktiga i allt och inget. Så vet jag att jag hör till de som blir aningen svartsjuka, om de inte får den uppmärksamheten de vill ha. Som med allt annat, så skall jag försöka jobba med det. Det är svårt, men det är bara ett litet steg, inget stort och inget att beklaga sig över. 

 

Om jag skall vara helt ärlig, så har jag absolut ingenting att beklaga mig över i det här läget. Absolut ingenting. Ovänskap, oreda, missnöje och allt det där, det finns inte i min värld just nu. Då jag förlorat en i min släkt, så bränner det innanför bröstkorgen. Ni vet den där glädjespridaren, den goda människan av människor. Ja, just precis den människan, den har vi nu gått miste om. Men visst finns de kvar? Jo, det tror jag, tillsammans med oss. Se ned på oss och le, snarast.