Nervösa fingrar blöder över tangentbordet känns det som. Det enda som snurrar runt i mitt runda huvud är att det är en avgörande kvartsfinal imorgon, klockan sju. Då jag lär befinna mig i arenan minst en timme innan. Bara för att lugna nerverna, se uppvärmningen som en egen uppvärmning. Jag kommer alltså, hela dagen i skolan inte kunna konsentrera mig (som vanligt skulle nog vissa säga). Utan vara uppe i varv (som vanligt).

Denna säsongen har varit från allt till inget, från inget till allt. Jag har varit världens lyckligaste, samt världens mest olyckligaste. Vi var krislaget från Karlstad, vi var ingenting för er. Jag minns så väl, hur ni behandlade oss. Det fanns ingenting som gjorde så ont, som när vi hade nummer 12 i tabellen. Men vi visste att vi skulle ta oss upp, för vi har gjort det förut. Vi avslutade grundserien i mitten av tabellen. Redo för slutspel, och här är vi.

Han den där Femtiofemman, han jag blinkar lite extra åt. Om vi tänker tillbaka, på vad han fick gå igenom denna säsong. Jag har gråten i halsen och tårarna bränner ínnanför ögonlocken. Den lågan som mig tär och bränner. En mening. En enda mening förstörde ett helt ryckte om denna guldklimp. Familjens goldenboy. You're worth fighting for.

Media, era jävla svin. Jag hoppas att någon av dessa journalister får reda på vad dom har åstakommit. Jag vill göra era liv till rena rama helvetet. Och någon dag skall jag lyckas!