Jag panikgråter i skrivande stund och försöker komma på vad som är värst. Det jag har kommit fram till är nog att jag kommer befinna mig i den här staden i ett par år till, utan min bästa vän. Jag och min bästa vän har suttit ihop i över 10 år, och det är ingenting man kan ändra på utan problem. Om bara några dagar befinner hon sig numera i Stockholm och bosätter sig där. Jag kan inte förklara min lycka för hennes skulle, ni skulle aldrig förstå. Hur som haver så vill jag inte att hon lämnar. Ni må tänka att jag är egoistisk nu. Ni har rätt, jag är egoistisk när jag säger att jag vill att hon stannar, men hon har sina anledningar till att lämna solstaden. Jag önskar Färjestad kunde rädda henne, som dom räddar mig. Men, så lätt är det inte - tyvärr. 

 

Jag önskar så väl att jag kunde ta allt det här på bästa sätt, men med alla dessa känslor som flyger i hela mig så exploderar jag snart. Jag önskar att jag kunde tala om för mig själv att allt kommer gå bra, men inte det nej. 

Jag lämnas här med alla minnen som kommer gripa tag i mig, dag som natt. Vi har gått igenom allt i den här staden, du och jag. Andra halvan och jag. Du vet, att jag gör allt för dig.