Jag fick en riktigt rolig nyhet imorse, då det överallt var klart att Ville Lajunen är värvad av Färjestad. Denna nyhet spred sig likt inget annat. Jag är riktigt nöjd, han är en bra spelare och vi får hoppas att han har mycket att ge oss och vill vara en del av våran familj. Då jag tror att han är villig att vara Färjestad. Vi är lika villiga.
Så, nu har vi värvat ett par styckna. Norrbaggar som finnar, likaså tjecker. Det sistnämnda värmde lite extra i hjärtat må jag säga. Även om det inte är den tjeck jag önskar, så är det en tjeck jag verkligen vill ha här, i familjen.

Denna obehagliga saknaden jag har just nu, den sitter djupt och den håller i sig. Den 30 Juli, då jag kanske fortfarande befinner mig i dalarna, är ispremiären. Men jag skall försöka hinna hem innan dess, då den är väldigt viktig för mig. Det är en del av det hela och för att lindra saknaden för stunden tills september månad. Så nu håller vi tummar och tår för att jag skall hinna dit, på måndagen den trettionde juli.

I denna stund svider det att tänka på Martin, jag känner tårarna komma innanför ögonlocken. Det bränner så innerligt just nu. Gråtandes skall jag försöka ta mig igenom det här inlägget. Jag vill se honom i min familj, med min familj. Han må klara sig, men det är då inte ömsesidigt. När jag går igenom allt det vi gått igenom, hela Färjestad och Martin. Det är inte nådigt, det räcker inte med ett par få ord. Det skulle behövas ett universum med vokaler och konsonanter hit och dit, för att kunna förklara detta förfärliga som jag bär på nu. Denna kolossala känslan växer och gräver sig in i ådrarna, men jag försöker stå emot. Man får vara stark och beundra det vi hann med, med Martin.