Min buss gick direkt till Arenan, den arenan jag numera lever i. Eller åtminstone lever på riktigt i. Klockan rullade över 6 och jag var mer än bara taggad. En efter en kommer dom in på isen, med en kraft som lyfte hela arenan. Dock var det fruktansvärt lite folk där, och jag förstår inte varför. Jo det gör jag, men jag vill inte.

Matchen kunde dra igång, och det var högt tempo, bra kämpat. Men det var inte det spelet vi hade för någon månad sedan. Det här är någon annan stans, jag vill inte veta vart. Första perioden gick, luleå hade gjort 0-1. Mina förhoppningar sänktes till -55. Sedan hjälpte det heller inte att Marius (Holtet) fick matchstraff för boardning, efter att han hade tacklat Luleås Daniel Gunnarsson, rakt in i sargen. Nej jag känner inget medlidande. Han ska fan ha flera tacklingar om ni frågar mig. 
Andra perioden blev det en annan sak av det hela, hela 3 mål bara trillade in från våran sida. Var jag över +55? -Ja, jag levde på riktigt. För första gången på länge, såg det verkligen bra ut. Inte som förut, men vi är påväg. Påväg mot guld. Vi är grönavita, grönvita hjältar, tillsammans ska vi gå.
Tredje perioden fick båda lagen kämpa, men vi klarade det bäst. Vi höll oss på vägen hela tiden. Vi vann. 3 poäng, bara våra.

Efter matchen tog jag följe med min kära vän Victor, vi tog en väldans omväg och pratade om allt vi missat under veckan. Det var välbehövligt kan jag säga er. Så jag tackar allt för att jag har honom i mitt liv.

Just nu sitter jag bara här i min ensamhet och njuter av segern och väntar på att mamma skall komma hem. Samt titta på när mina katter har störningar i sitt beteende... Galna.