Dear Bestfriend.

Jag vet inte riktigt vart jag skall börja, men nu är det såhär att Rebecca. För er som inte vet, min bästavän. Som bor 100 meter ifrån mitt hus. Hon och jag har varit som systrar sedan barnsben, det har alltid varit jag och hon. Och som vi sett det, skulle det alltid vara så. Vi skulle bo minst 100 meter från varandra, livet ut. Men eftersom att livet ändras fort och kvickt, utan att man hinner blinka. Så är största sannolikheten att det inte blir som vi tänkt. Då min bästavän har bestämt sig för att söka till en gymnasie skola i stockholm, och flytta till sin pappa. Det är för hennes egna bästa för stunden, och jag förstår henne till 100%. Men som bästavän, vet jag inte om jag kommer klara mig med henne så långt ifrån mig. Jag har 100 meter till henne nu, jag kan se hennes hus när jag går utanför dörren. Jag vill att det ska förbli så. Jag vill inte bo 30 mil ifrån henne. Men jag antar att om allt går igenom och allt blir som det är tänkt, så får jag göra det ändå. Och istället prata timmar i telefon med henne.

 

Jag minns så väl när vi va små, hur vi bara kunde springa iväg någon stans och bara skratta. Ta cyklarna och bara fly från verkligheten, cykla ikapp, en solig dag och bara vara bästisar. Jag och Min Rebecca. Alla dagar var så enkla, vi gjorde allt tillsammans, och det gör vi fortfarande. Vi delar allt, som själssystrar. Hon är min andra halva, min allra allra bästavän.

 

Nu är det ju inte säkert att det blir såhär, men.. Jag är rädd utan henne. Jag är inte hel, jag är inte Jonna utan min Rebecca.
För tio minuter sen var jag ute och gick med henne, som alla andra dagar. Bara hon och jag, delade allt vi hade på hjärtat. Vi grät i varandras armar, och berättade för varandra hur vi känner. Och jag önskar jag kunde göra hennes liv till en dans på rosor utan taggar. Att hon skulle må perfekt här, här hos mig. Jag vet att hon mår som bäst i mina armar, och jag mår bättre än bäst i hennes.

 

Våran tradition.. Att varje 15 april, cykla till hammarö. Köpa bullar och dricka, sätta oss i lekparken, vara barn och cykla vilse ute på hammarö. Det gör vi varje år. Förra året var första året på 3 år som vi inte gjorde det. Pga trasiga cyklar, men detta året skall våra cyklar och allt annat funka. Och vi ska ta oss dit, göra våran grej. Åka hem, sätta in minneskortet i datorn och skratta åt alla bilder vi tagit.

Men hur ska det bli alla andra år? Ska du ta dig hit? Ska vi cykla i stockholm? Jag vet inte. Men traditionen skall inte brytas för att du är 30 mil ifrån mig. Vi skall ta oss igenom detta, du och jag.

 

Tre ord, bara till dig. Jag älskar dig. Min bästavän, min själssyster, min andra hälft, min Rebecca.


Kommentarer
rebecca säger:

sv: nej, men det är bara hemskt mycket i mitt liv som händer på samma gång och jag klarar inte riktigt av det.. Jag är inte bra någonstans ska du veta.

2012-01-27 | 13:07:29
Bloggadress: http://spaceherosuits.webblogg.se/
rebecca säger:

sv: nej, men jag vill helst inte visa för mycket om mig själv. eller asså.. typ nästan blotta mitt privatliv i bloggen..

2012-01-27 | 15:09:43
Bloggadress: http://spaceherosuits.webblogg.se/
Mirris säger:

Åh herregud, har nog aldrig stött på såna tjejer som ni två. Jag hoppas verkligen för eran skull att allt blir bra, började liksom gråta när jag läste detta. Ni är nog dom goaste bästisarna jag mött och så mycket som ni två bryr er om varandra har jag aldrig varit med om förut. All lycka till er <3

2012-01-29 | 15:08:42
Bloggadress: http://www.nattstad.se/MFES

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback