Ni vet den där känslan i magen, då man behöver någon. Någon som tittar in i ens ögon och bara ler, ler med bara ögonen. Samtidigt bara känna hur världen stannar till för en sekund eller två. När man saknar någon så det gör ont. Ont i hela kroppen. Man vet inte riktigt vad som kan hjälpa, mer än just den personen. Den där speciella personen som betyder lite mer än alla andra. Just precis, den personen. Vi alla har den. Vi kanske bara inte vet om det, men vi har den. Och vi är alltid någons.

Det känns så hopplöst att vänta på någon som egentligen inte bryr sig, inte för fem öre. Jag har lärt mig, att man inte ska slösa energi på dom som inte är villiga att slösa energi på en själv. Men vad är det för struntprat egentligen? Är det så att jag bara ska strunta i en person jag tycker så mycket om, bara för att den inte tycker som jag? Det är ju absurrt. Det är ju inte så att jag valt att bry mig, eller förvisso kanske jag har det. Valt att bry mig för mycket kanske, det kan hända att jag valt själv. Men jag har då inte valt att fastna för just den personen.

Sen finns det ju dom man bara inte tål. Dom där personerna man bara vill skippa, resten av tiden. Dock kanske man är tvungen att stanna kvar, bara för att inte såra eller göra ont. Det är svårt, för man vet aldrig hur den andra känner helt. Det som är ännu svårare är att kontrollera det som är i luften. Jag antar att det jag skriver bara är tomma ord. Men jag vet inte om jag klarar av att alla andra styr och stället, jämt och ständigt. Det tar på krafterna att göra något positivt.

Jag behövde bara skriva av mig lite.