Mina allra närmsta vänner jag har haft, har utländskt påbrå. Men tror ni att jag har lagt märke till det? Nej, jag har aldrig någonsin tänkt på det. Det har aldrig varit skillnad, förens nu. Nu när åsikter av idioter tas fram och lyfts upp. Säg mig nu, varför gör vi ingenting åt det här? Saker och ting förändras, ja visst. Men ge oss Sverige tillbaka? Vad är det? Det här är Sverige, och vi är ett integrerat samhälle, vi hjälps åt för en stark välfärd. Det går upp och det går ned, men om vi bara kan strunta i dessa fördomar och absurrda tankar, då tror jag att det kan gå vägen. Jag förstår frustration hos vissa av er nu, och jag kan förstå eran tanke "Vi bör ta hand om våra egna först", visst. Men jag tycker att det Sverige gör mot de som inte har någonting, det är fint och vi bör ta hand om det. Era 1945-tankar hoppas jag försvinner med detsamma. 

När jag gick i grundskolan, så gick jag på Fredricelundsskolan, 1-6. Det var nog den bästa tiden i mitt liv, faktiskt. Jag har aldrig varit så trygg som jag var där. Där var det ingen skillnad på oss barn, aldrig någonsin har jag tänkt att jag var en viss person och min vän Saman var någon annan? Varför skulle det vara skillnad? Vi är olika individer, det är vi. Men är vi olika värda? Knappast. Han är född i Sverige men har utländskt påbrå, men omgivningen ser inte det. Som alla andra fina jag hade i min klass, Rebecca min bästa vän, hon är fortfarande mitt allt och hon är precis som jag, "helt svensk" om man skall uttrycka sig på det viset. Men vad spelar det för roll, egentligen? När vi kom till Hultsbergsskolan i 7:an, då fick vi alla blickar på oss, eller nej, inte vi med ljus hy, utan "dom". Det skar i mitt hjärta när jag DÅ får höra att andra hade hemska åsikter om mina vänner, vad är det till för? Varför skall ni skära i oss? Jag har så mycket ilska kvar i kroppen och i mitt hjärta, för det här samhället delar upp oss i kategorier och ser inte hela bilden. För mig spelade det ingen roll, men på Hultsbergsskolan fanns det väldigt få med utländskt påbrå, eller invandrare, men hos oss från våxnäs fanns det betydligt fler. Kan ni höra dessa orden eka i era huvuden: "Fan vad mycket utlänningar ni har då!" ? Det här berodde på att dom visste inte annat, för att dom var inte vana. Jag vet att man inte kan skylla på dom, men det är ju samhället som har fått dessa människor att tro att det skall vara någon jäkla skillnad på oss. 

 

En av mina allra närmsta vänner, kom till Sverige när jag gick 5:e klass. Det enda språk han kunde behärska (förutom kurdiska) var engelska, den var inte ren, men vi kommunicerade på andra sätt. Vi gjorde gester, egna ord och kom varandra så nära man kan komma som barn. För bara några år sedan får jag ett oklart besked, om min vän skall utvisas från Sverige eller inte. Svaret stod i papprena: Ja. Mitt hjärta slets ut och vart skulle vi ta vägen nu? Det var en obehaglig känsla, och tårarna rann nedför kinderna. Min vän och hans familj som flydde från krig och nära döden, till Sverige för att leva ett någorlunda normalt liv efter det dom varit med om, skulle nu inte få vara kvar. Efter månader av glöd och vilja, så fick dom istället uppehållstillstånd. Äntligen. Idag är vi inte lika nära vänner, men han har varit en person som har velat mig väl sedan den första dagen våra ögon möttes. Vi var ett helt gäng på den tiden, det var vi mot världen. Det fanns ingenting som skiljde oss åt, då... Det var Jag, Rebecca, Stanislav, Dominic, Choman och Ramin. Vi var ett. Nu har tiden förändrat oss alla och vi bor på olika ställen, men jag kommer förevigt ha med mig den tiden i mitt hjärta.