Jag finner inga ord för detta. Det finns ingenting som sitter på sin egen plats längre. We're no longer in perfect condition. Min familj tog sig till den femte semifinalen. Men idag, tog det slut. Idag sa vi alla, på kärt återseende. Till våra hjältar som fortfarande finns hos oss, precis här. Jag har inga ord som kan beskriva allt jag känner nu. Så jag förstår inte varför jag ens ger det ett försök? Detta är bara meningslöst. La Familia.

Tårarna rann, paniken i mig flög i hela mig. Vi kämpar inte längre om guldet, vi gör inte det. Vi står inte på torget denna våren. Detta har varit våran tuffaste säsong, både fysiskt och psykiskt. Om ni minns allt om Martin som skett denna säsong, så kanske ni förstår vad jag gått igenom. Det är det tuffaste jag varit med om, det var som skärsår i mig. Hur allt kunde bli så, förstår jag inte. Jag hoppas, på tre nya år med min Martin. Nya guld. Torget.

Jag klarar inte av att skriva mer nu, fingrarna skakar och jag är borta.