Under de senaste dagarna har Linköping varit rikt med proffsboxare från alla möjliga ställen här på jorden. Min mamma åkte ned redan på onsdagen för att vara med och hjälpa till inför galan som hölls i Cloetta Center, på fredagen. Själv tog jag tåget tillsammans med en vän till min moder under förmiddagen på fredagen. När vi väl var placerade i staden Gud ej ger guld så tog vi oss in på något stället och käkade, för att sedan bege oss mot hotellet för att hjälpa till det sista innan galans start.

När väl galan startade 19:00 (imponerande att den börjar när den skall, detta händer ytterst sällan, bra arrangeman!), så var det två amatörmatcher innan, imponerande matcher faktiskt. Kvällen var ung och klockan var bara barnet. Matcherna var riktigt grymma, jag njöt varenda sekund. Dessutom njöt jag lite extra då mitt stolsnummer var (nej, inte 55 som ni alla tror..) 27, Emil Kåberg. He used to be one of mine. Hur som helst, när slutet väntade på oss så satt vi alla lika spända inför Frida Wallbergs match. Matchen vi alla har väntat på. Matchen. Ja, den matchen. Den var över förväntan, hon försvarade sin titel. Denna vackra människa är alltså, världsbäst i sin vikt, på det hon gör. Denna vackra kvinna, är en av mina största förebilder.