För ett år sedan. Stod jag på en trappa som lyftes av hyllning. Vi stod där, vi alla med grönvita själar och hjärtan. Vi delade både blod, svett och tårar. Det är okej att gråta när man skriver ett sådant här inlägg, det är det alltid. För ett år sedan, då var jag lyckligare än jag varit i hela mitt liv. Jag var så själaglad jag bara kunde bli den kvällen/natten. Den var lång och jag njöt varenda sekund av vad jag fick uppleva.

Guldkonfettin som regnade ned över mig på trappan där jag stod, på ståplats den 14 april 2011. Vi blev hjältarna som klarade alla dessa motgångar vi gått igenom. Det fanns bara vi. Vi. Starkare än någonsin, med vårat guld i hand stod vi på isen. Ni som inte förstår er på detta, undrar förmodligen varför jag använder mig utav Vi istället för dom, är på grund utav att Vi är Färjestad. Alla vi. Just precis därför. In på isen igen, vi jublade och skrek med våra halsar små och fick en respons som inte går att sätta ord på. En lycka som var så mirakulös och sagolik. Den dagen, kommer jag förevigt att minnas. Jag bär med mig den lyckan varje dag. I mina tunga dagar, väcker denna sagolika histioria mig alltid.