Det finns ingen tid kvar
Det finns ingenstans att gå
Solen har gått upp
Den skiner inte på oss

Och mina tankar, gått i criklar
Det finns ingen tid att vila
Jag vill åka tillbaka till
När jag inte hade nånting

Jag brukade citera Evert Taube
Jag brukade gå bredvid dig

Du stannar på en borderline
Sen börjar du gå
Du stannar på en borderline
Sen börjar du gå
Medan mina ögon letar efter
Vad dina ögon vill
Å säg det säg det säg det

Clownerna har gått till jobbet
Det finns ingen poäng i att vara fri
Det finns inget att göra åt det
Du räknar timmarna och tid
Av kärlek som du fått
Som tog dig bort
I förhoppningar och regnbågar

Du stannar på en borderline
Sen börjar du gå
Du stannar på en borderline
Sen börjar du gå
Medan mina ögon letar efter
Vad dina ögon vill
Vem vet, vem vet, vem vet?

Måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån..

”Jag saknar dig, jag saknar dig min bror. Jag saknar dig, mer än vad du tror”, är Kens ord som kommer ut igenom Kenshins mun i låten ”Själen av en vän”. Min vän är inte borta för alltid, som Kens, men just nu är han 2207 mil ifrån mig. För så långt är det mellan Karlstad och Kurdistan. Varför han befinner sig där just nu? Tänk om jag kunde ge er ett svar utan det minsta smärta i. Migrationsverket bestämde sig för att kasta ut min vän, min muslimska vän, Choman. Så efter att ha gått igenom 6 år tillsammans, från kroppspråk till svenska förstod vi varandra bättre än någonsin. Tids nog tog vi varandra för givet, vilket man blir tillsagd att aldrig någonsin göra. Men man gör det inte medvetet, utan man intalar sig att man aldrig kommer att bli kvitt det man har. Vi var ett gäng under ett par år, jag, Choman och 4 till. Som jag tidigare sagt, det var vi mot världen. Den perioden i mitt liv, när det var vi, var bland den bästa i mitt liv. Om jag saknar det? För allt i världen, ja. Choman, med familj, vi ses snart igen.

Vart jag vill komma med det här, är att ni skall kunna förstå min smärta när de kastade ut min vän, mitt hat till rasismen, min förståelse inom religioner, mitt medlidande och samhörighet. Jag vill att ni skall förstå att människan är En.

Jag var så liten, jag var bara en helt vanlig 6åring. Jag var ju kär i den där Iranska pojken som gick i min klass, jag hade blivit bästa vän med det bosniska tvillingparets mamma, var skall jag sluta? Om jag tänker efter och räknar så var det nog halva min klass som hade utländskt påbrå under hela min grundskoletid. Tror ni att jag för en sekund tänkte på dem som någon annan än min vän? Tror ni att jag förstod någonting annat än att det var så häftigt att jag kände någon som kunde ett annat språk, för att kunna komma hem efter skolan och prata bosniska för mig själv. Nej, jag gjorde inte det.
Men en sak minns jag, det var när Irakkriget bröt ut 2003 och jag föll tårar för mig själv, när jag trodde att min vän var ifrån Irak och att hans vänner, familj och släkt blev utsatta. Jag kunde sitta framför tv:n och se rapport rabbla upp dagens nyheter om kriget och ligga klarvaken och känna det där medlidandet. Gossen var från Iran, men vad spelade det för roll? Min rädsla och sorg var grundad på att jag trodde han var Irakier och led av kriget.

Åren gick och jag blev mer och mer medveten om den där främlingsfientligheten som ligger i luften. Jag började högstadiet och hela min årskull blev flyttad till en med reserverad högstadieskola och fick med ens höra kommentarer som ”Vad många utlänningar ni har”. Jag tittade mig runt omkring och jag tror jag svarade ”Ehm.. Ja, eller.. va?” eller någonting i den stilen. När man är 14 tror man att man är störst i världen, men jag inser nu hur liten och hjälplös jag var när jag fick stå upp för mina vänner. Högstadiet var inga problem, alla integrerades och vi var En, tillslut. Mest speciellt under den tiden var nog SO-lektionerna, med debatter och diskussioner kring ämnet som berörde mig mest i livet. Ett solklart scenario var innan valet 2010, när vi skulle få intervjua de olika partierna (inom värmland) på stora torget i Karlstad. Vi hade bestämt oss för att gå raka vägen till det främlingsfientliga bordet. Sagt och gjort, där blev vi fast i först och främst ilska och argument. Jag tänkte: En dag skall jag förändra den här jävla världen. Jag kunde inte förstå den där rasismen, men jag försökte se det från ett annat perspektiv. Men i mitt hjärta är det en omöjlighet.

Jag ställer mig ofta i försvarsposition och står upp för det som står mig varmt och hjärtat. Jag vet inte hur jag skall få det här att låta vettigt och förståeligt, men jag skall försöka. Jag var flickan som bröt som 12åring, jag är flickan som gråter till Özz Nujens ”Dålig stämning”, för att jag känner med honom. Hans ord är mina ord, och mitt hjärta skriker ut allt Özz vågar säga rakt ut till svenska folket. Nu för tiden är det muslimernas fel, det är muslimerna som begår alla brott, det är muslimerna som står för alla rån, våldtäckter, mord, misshandel och terrorism. Alla muslimer är terrorister. Vänta.. va? Det är inte så här det skall vara, skall vi leva i en lögn? Jag skäms över att jag säger det här, för att det är inte så här det skall vara, men det är så det är. Ni kanske inte förstår det här, men en nyhet som ”Terrordåd i Norge”, var min enda tanke (likt Özz Nujens): Låt det inte vara en muslim. Snälla Gud, låt det inte vara en muslim. Ja, jag skäms över att jag tänkte så, men att låta muslimerna återigen få ut för någonting som det här, skulle betyda depression. 

För att göra saken kort; Vi är en.