För att inte glömma att berömma och tacka min underbara vän Johanna, för de bilder och sällskap hon bidrog med under dagens mys i stallet, så har ni hennes blogg precis just här. Hur som helst, jag blev så lyxigt hämtad av Johanna med bilen för att slippa cykla i den bitande kylan. Vi härdade ansikte och tår i stall och ridhus för att få lite fina bilder och även motionera pållen, såklart. Jag måste säga att jag känner framsteg med Molly nu efter de månader jag ridit henne och det är roligt så in i norden. Här har ni trollet i bildform:

 

Vad vore en visit i stan utan att klibba fast ett klistermärke någonstans, tänkte jag. Som ni förstått har jag befunnit mig i stan över en fika tillsammans med en kär vän, Emelie i ett par timmar. Dels för att äntligen få kramas och prata ut, men även för att tydligt frysa ihjäl ute. Men jag fryser hellre ihjäl tillsammans med Emelie än att sakna henne som jag gjort senaste tiden, måste jag säga. Vad jag mer kan säga är att den där kaffekoppen med mjölk värme ända in i hjärtat. 

”Jag saknar dig, jag saknar dig min bror. Jag saknar dig, mer än vad du tror”, är Kens ord som kommer ut igenom Kenshins mun i låten ”Själen av en vän”. Min vän är inte borta för alltid, som Kens, men just nu är han 2207 mil ifrån mig. För så långt är det mellan Karlstad och Kurdistan. Varför han befinner sig där just nu? Tänk om jag kunde ge er ett svar utan det minsta smärta i. Migrationsverket bestämde sig för att kasta ut min vän, min muslimska vän, Choman. Så efter att ha gått igenom 6 år tillsammans, från kroppspråk till svenska förstod vi varandra bättre än någonsin. Tids nog tog vi varandra för givet, vilket man blir tillsagd att aldrig någonsin göra. Men man gör det inte medvetet, utan man intalar sig att man aldrig kommer att bli kvitt det man har. Vi var ett gäng under ett par år, jag, Choman och 4 till. Som jag tidigare sagt, det var vi mot världen. Den perioden i mitt liv, när det var vi, var bland den bästa i mitt liv. Om jag saknar det? För allt i världen, ja. Choman, med familj, vi ses snart igen.

 

Vart jag vill komma med det här, är att ni skall kunna förstå min smärta när de kastade ut min vän, mitt hat till rasismen, min förståelse inom religioner, mitt medlidande och samhörighet. Jag vill att ni skall förstå att människan är En.

 

Jag var så liten, jag var bara en helt vanlig 6åring. Jag var ju kär i den där Iranska pojken som gick i min klass, jag hade blivit bästa vän med det bosniska tvillingparets mamma, var skall jag sluta? Om jag tänker efter och räknar så var det nog halva min klass som hade utländskt påbrå under hela min grundskoletid. Tror ni att jag för en sekund tänkte på dem som någon annan än min vän? Tror ni att jag förstod någonting annat än att det var så häftigt att jag kände någon som kunde ett annat språk, för att kunna komma hem efter skolan och prata bosniska för mig själv. Nej, jag gjorde inte det.
Men en sak minns jag, det var när Irakkriget bröt ut 2003 och jag föll tårar för mig själv, när jag trodde att min vän var ifrån Irak och att hans vänner, familj och släkt blev utsatta. Jag kunde sitta framför tv:n och se rapport rabbla upp dagens nyheter om kriget och ligga klarvaken och känna det där medlidandet. Gossen var från Iran, men vad spelade det för roll? Min rädsla och sorg var grundad på att jag trodde han var Irakier och led av kriget.

 

Åren gick och jag blev mer och mer medveten om den där främlingsfientligheten som ligger i luften. Jag började högstadiet och hela min årskull blev flyttad till en med reserverad högstadieskola och fick med ens höra kommentarer som ”Vad många utlänningar ni har”. Jag tittade mig runt omkring och jag tror jag svarade ”Ehm.. Ja, eller.. va?” eller någonting i den stilen. När man är 14 tror man att man är störst i världen, men jag inser nu hur liten och hjälplös jag var när jag fick stå upp för mina vänner. Högstadiet var inga problem, alla integrerades och vi var En, tillslut. Mest speciellt under den tiden var nog SO-lektionerna, med debatter och diskussioner kring ämnet som berörde mig mest i livet. Ett solklart scenario var innan valet 2010, när vi skulle få intervjua de olika partierna (inom värmland) på stora torget i Karlstad. Vi hade bestämt oss för att gå raka vägen till det främlingsfientliga bordet. Sagt och gjort, där blev vi fast i först och främst ilska och argument. Jag tänkte: En dag skall jag förändra den här jävla världen. Jag kunde inte förstå den där rasismen, men jag försökte se det från ett annat perspektiv. Men i mitt hjärta är det en omöjlighet.

 

Jag ställer mig ofta i försvarsposition och står upp för det som står mig varmt och hjärtat. Jag vet inte hur jag skall få det här att låta vettigt och förståeligt, men jag skall försöka. Jag var flickan som bröt som 12åring, jag är flickan som gråter till Özz Nujens ”Dålig stämning”, för att jag känner med honom. Hans ord är mina ord, och mitt hjärta skriker ut allt Özz vågar säga rakt ut till svenska folket. Nu för tiden är det muslimernas fel, det är muslimerna som begår alla brott, det är muslimerna som står för alla rån, våldtäckter, mord, misshandel och terrorism. Alla muslimer är terrorister. Vänta.. va? Det är inte så här det skall vara, skall vi leva i en lögn? Jag skäms över att jag säger det här, för att det är inte så här det skall vara, men det är så det är. Ni kanske inte förstår det här, men en nyhet som ”Terrordåd i Norge”, var min enda tanke (likt Özz Nujens): Låt det inte vara en muslim. Snälla Gud, låt det inte vara en muslim. Ja, jag skäms över att jag tänkte så, men att låta muslimerna återigen få ut för någonting som det här, skulle betyda depression. 

 

För att göra saken kort; Vi är en. 

 

Här sitter jag på mitt blommiga påslakan och lyssnar på Melissa Horns texter med jordgloben tänd. Jag måste säga att jag trivs förbaskat bra i mitt rum, med nya möbler, fler ljus och en blommigare vardag. Vad som fattas i min tillvaro? Någon gosse att dela allt det här med. 

 

Under dagens gång har jag agerat kakleverantör, då jag och min klass har varit försäljare under ett par veckor. Nu börjar jag bli trött på att ha alla lådor stånas i vardagsrummet, men snart är det över och tur är väl det, känner jag. Men nog pratat om kakor, för ikväll kommer min favorit-12åring hit för att spendera tid med sin kusin som inte kan få nog av henne. Vad vi skall hitta på är helt och hållet upp till henne, eller nej, för att jag har redan bestämt att vi skall ha lite spa och nagelfixerier, faktiskt. Såklart har hon ingen aning om det, så jag hoppas att det där perfekta leendet hon har, lyser upp kvällen. 

 

På tal om Elina, hennes leende och allt vad det innebär. Jag bestämde mig för ett tag sedan att ta med henne till Göteborg för en shoppingdag, bara jag och hon. När jag berättade det för henne, spred sig det där leendet över hela hennes ansikte, som såklart smittade av sig till mitt. Hur som helst; Göteborgstrippen gick inte som smort. Vi hade planerat den 28:e oktober, men vad vi inte visste var att den där orkanen Simone tydligen också hade planerat att checka in i Göteborg för att stänga av alla bussar och tåg. Så för oss var det bara att checka in på hotell över natten (nej, okej, det var våra föräldrar som ordnade det åt oss). Om jag var sansad och mogen? Om man anser att bryta ihop på en resturang och sedan yra runt i panik med en relativt glad 12åring som faktiskt tyckte att det var spännande så, ja. För att komma till punkt, vi kom hem oskadda och jag kom hem med ytterligare en nyttig erfarenhet.