Alla drömmer om fåglar, även du, även jag
Vad har du haft för dig i dag? Jag har firat lilleman (kusin) som blev 5 år idag.
Hur är vädret hos dig? Grått och vått.
Vad händer i morgon? Eftersom att jag befinner mig i Dalarna från och med 15:30, så lär det som händer imorgon inkludera allt vad en bondgård innebär. Mhm, äntligen.
Vad lyssnar du på just nu? Håkan Hellström berättar för mig att det är försent för Edelweiss
Vad ser du om du tittar till höger? Träd, träd, träd...
Vilken film såg du senast? Det var faktiskt american pir, med Hanna på andra sidan luren, för att skratta och konversera.
Vilken bok läste du senast? Pornogr.. 50 nyanser av mörker.
Vad såg du senast på tv? Åh, jag skulle vilja skriva Smallville, men Jims värld sändes efteråt...
Vad skulle du ha hetat om du inte heter det du heter? Kim.
Vem vet allt om dig? Egentligen ingen, det bör vara någon dagbok eller mina inre djävular.
Vad gjorde dig senast riktigt ledsen? Ensamheten.
Vad gjorde dig senast riktigt glad? Det måste vara att jag faktiskt är 2 steg från paradise (på väg till Dalarna).
Vilket är det sexigaste instrumentet? Jag står fast vid gitarr.
Vilken musikstil tilltalar dig mest? Om det inte är Håkan Hellström så är det någon annan djup musik.
När var musiken som bäst? Slottskogsvallen, PiP samt i grebbestad.
Vilken internetsida besöker du oftast? Twitter och Instagram.
Vad har du för mobil? iPhone 5.
Har du någon kändiscrush? Är det inte Wentworth Miller, så är det nog Tom Hardy.
Vilka internet"forum"/sociala medier är du aktiv på? Twitter, Facebook, Tumblr och Instagram.
Vad är din livsfilosofi? Du har i princip alltid ett val, det blir vad du gör det till.
This could be heaven or this could be hell
I en villa i lilla Edsvalla befann jag mig hela förra veckan för att vakta hus, hund och katter medan familjen Larsson/Svensson tog en weekend i Sälen och slappnade av. Slappnade av gjorde även jag i solens hetta och svalkande vatten. Så om jag njöt, har ni nog redan listat ut.
Lillgrisens välmående när morfarn hämtade oss för att åka ut till stugan var väl på topp måste jag säga. Han fick lite extra skinka, god gräsmatta och massa kärlek. Likaså fick jag, + en hel del soltimmar med mormorn jämte mig. Ännu en god nyhet just den där dagen var att min vän Miranda och hennes pojkvän skulle ta sig en sväng förbi huset och dricka några koppar kaffe tillsammans med mig. Miranda blev även kvar över natten, som i mitt fall var en lättnad då ett stort hus gör mig lite skrajsen om nätterna.
Veckan tillsammans med Tango och kissekatterna var uppfriskande och underbara.
Jag vågar inte säga att jag känner mig ensam, då jag sårar de som älskar mig.
Lärkängens Charming Tango
Förhoppningar och regnbågar
På tredje raden ~ 23:30 stod jag framför Håkan Hellström i fredagsnatt. Det, mina fina, var det bästa som har hänt mig på väldigt länge. Jag var lycklig och skrek texterna som om jag skrivit dom själv. Just i den där stunden, tänkte jag för mig själv: Nu kan jag dö lycklig, av många olika anledningar, och Håkan, du är ta mig fan en av dom största!
Jag låter aldrig sinnena vila, jag känner krafter ni aldrig känner
Det jag nu tänker fingra ned i form av ett blogginlägg kommer jag vara personlig och öppen om vad jag känner och tänker. Förhoppningsvis kommer jag även vara en stärkande själ till mina medmänniskor som kan ha varit eller är i samma situation/er som jag själv.
Jag är 8 år och går i andra klass, just nu sitter jag på asfalten på skolgården framför min bästa vän Nathalie. Vi pratar och skrattar, surar och diskuterar som åttaåringar gör. Hon kläcker tre ord jag aldrig i livet kommer att vara kapabel att glömma: "Du är handikappad". Jag tappar dubbelhakan och svarar att jag inte alls är det hon just påstått. "Jo, för det har min mamma och pappa sagt." Det här kom att bli ett av våra tusentals bråk, som även hade sin lösning. Det betyder inte att jag grubblade på det påståendet resten av dagen, och till slut konfronterade min mamma i bilen utanför Ica och ställde henne frågan jag grubblat över hur jag skall formulera under dagens gång: "Mamma, är jag handikappad...?" Efter en lång och plågsam suck från hon som förlöst mig 8 år tidigare, säger hon: "Jag och pappa skulle ha berättat det här för dig när du är lite äldre och kan förstå vad det är för någonting, men nej, du har ett slags handikapp, du har asperger syndrom."
Asperger syndrom alltså, okej. Jag förstod inte då, allt jag förstår nu. Jag önskar att jag kunde förstå att jag inte var dum i huvudet, för att jag var en av alla med diagnos. Jag var hon som satt längst fram i klassrummet i ett hörn, jag förstod inte när det räckte, jag förstod inte vad jag gjorde fel, jag klarade inte av att planer blev inställda. Jag förstår det nu, och jag förstår att det måste ha varit krävande av min omgivning att jag var som jag var.
Jag har inte använt min diagnos för att slippa, jag har använt den för att folk skall förstå. Men tids nog, började jag skämmas över den jag var. Under min högstadietid hade jag skämshatten på, så fort någon nämnde en diagnos av något slag. Tankarna for "Skulle dom älska mig om dom visste?" Kära 14-åriga jag, ja, dom älskar dig oavsett vad. Skulle du förändras på grund av att du bekräftar vem du är? Nej. De som lämnade dig kanske skulle ha förstått dig bättre om dem visste, men jag skyller inte på dig.
Jag skämdes ändå, för att jag var i den tiden då jag skämdes för allt. Vad jag än gjorde, så var det pinsamt och jobbigt. Tids nog gick det också över, som nästan allt annat i livet. Så till dig som skäms över din diagnos, eller vem du än är, gör inte det. Snälla, stå upp för vem du är och var stolt över dig själv, så att någon annan vill stå stolt bredvid dig.
Jag skämdes ändå, för att jag var i den tiden då jag skämdes för allt. Vad jag än gjorde, så var det pinsamt och jobbigt. Tids nog gick det också över, som nästan allt annat i livet. Så till dig som skäms över din diagnos, eller vem du än är, gör inte det. Snälla, stå upp för vem du är och var stolt över dig själv, så att någon annan vill stå stolt bredvid dig.
_______________________________________________________
ADHD
Kreativ. Rastlös. Tankspridd. Av. På. Kraftfull. Aggressiv. Deppressiv. Ångerfull. Energisk. Impulsiv. Koncentrationssvårigheter. Jag skulle beskriva mig själv som av eller på, inne eller ute, ja eller nej.
"Jag ser inte dig som en flicka med Asperger, och jag har jobbat med människor med AS i hela mitt liv, jag skulle kunna lova att du har ADHD, Jonna."
Där, väcktes ännu en utredning av ångest, beslutsvårigheter, förhoppningar, glädje och lättnad. Några månader senare, snarare idag, förtär jag 54 milligram av Concerta, för att orka med min vardag som tonåring.
Jag har haft ADHD/Aspberger syndrom hela mitt liv, men på den tiden då jag gjorde min AS-utredning, "fick" man bara sätta en diagnos, och det var den sistnämnda som var tydligast hos Jonna 7 år. Men hos Jonna 17 år, har ADHD varit en av den starkaste fördomen hos många människor i min omgivning samt hos mig själv. Jag vill så gärna förklara mig själv, jag vill leva som alla andra, och jag vill inte vara den som går in i väggen varje kväll. Jag har ett tryck på mig själv som pressar, med mina överreaktioner och impulser som dagligen är på mig. Snart kommer jag att acceptera mig själv, mer och mer. Men just nu, så jobbar jag stenhårt för att förstå mer och mer. Jag säger som Petter: "Jag låter aldrig sinnena vila, jag känner krafter ni aldrig känner."
Under skoltimmarna jag haft i 13 års tid, har jag aldrig kunnat sitta stilla, förens nu. Minsta lilla ljud, rörelse och känsla, så vred och vände jag på mig, studsade runt, höjde rösten eller till och med skrek. Jag var överallt och ingenstans, jämt och ständigt. Tills nu, när jag kan kontrollera mig själv, med hjälp av medicin. Medicinen gör inte allt, jag jobbar stenhårt med mig själv, för att få det att fungera. Jag tycker att jag lyckas och jag vill hjälpa er andra att lyckas med det ni tycker är svårt, för att det finns alltid en lösning, man har alltid ett val.
Du och jag bråkar just nu, och du idiotförklarar mig med en ton som sårar mig djupt, för att jag inte kan förstå vad som händer. Jag skriker hejdlöst vad jag tycker och tänker om dig, för att jag är så djupt sårad och arg över det som hänt. Omedvetet skriker jag att du är ett psykfall och att jag hatar dig. Du kan bara ta in vad jag säger och förstår inte hur jag kan skrika sådana saker över den här lilla saken vi bråkar om. Jag kastar det jag har i handen rätt i väggen och går min väg. Jag är dum i huvudet va?
Det du inte vet, är att det har svartnat för mina ögon, och jag vet inte vad jag precis gjorde, jag tänkte inte klart och var omedveten om vad jag sa. Impulsiviteten flög igång och min kontroll var som bortblåst. Jag menade inte ett enda ord, men det kan du inte heller förstå, för varför säger man saker man inte menar? Det finns en förklaring, och den är så enkel att det bli kortslutning när aggressiviteten tar över och vattnet rinner över kanten, stubinen är uppbränd. Där, tänder jag till. Jag förstår att du inte kan godta min ursäkt bara några minuter senare, för att du inte kan smälta orden jag nyss skrikit i ditt ansikte, men det är den jag är. Efter min ilska kommer sorgen, jag inser vad min ickeimpulskontroll har gjort med mig. Så jag ber om ursäkt, och försöker gottgöra så gott jag kan, förlåt.
Det du inte vet, är att det har svartnat för mina ögon, och jag vet inte vad jag precis gjorde, jag tänkte inte klart och var omedveten om vad jag sa. Impulsiviteten flög igång och min kontroll var som bortblåst. Jag menade inte ett enda ord, men det kan du inte heller förstå, för varför säger man saker man inte menar? Det finns en förklaring, och den är så enkel att det bli kortslutning när aggressiviteten tar över och vattnet rinner över kanten, stubinen är uppbränd. Där, tänder jag till. Jag förstår att du inte kan godta min ursäkt bara några minuter senare, för att du inte kan smälta orden jag nyss skrikit i ditt ansikte, men det är den jag är. Efter min ilska kommer sorgen, jag inser vad min ickeimpulskontroll har gjort med mig. Så jag ber om ursäkt, och försöker gottgöra så gott jag kan, förlåt.
Ovanstående har aldrig hänt mig ordagrant, men liknande scenarion har uppstått ofta, under hela mitt liv. Du kanske känner igen dig? Kanske kan du förstå vad du bör göra för att förhindra det? Till en annan, som kanske har någon som är precis så där, du kanske behöver hjälp för att veta hur du skall tackla dessa motgångar? Det finns alltid en väg, alltid.
Men till Dig som tror sig veta hur det är att vara ett så kallat: ADHD-barn, du har ingen som helst aning, förens du själv står i våra skor. Så lyssna och försök förstå, men tro inte att du kan förklara vad vi är, för vi är dom vi är och du är en helt annan människa. Du vet inte, vad vi vet och du vet inte vad som går att jobba mer och mindre på, för att du har inte stått i våra skor och kämpat för livet, enbart för att orka gå upp på morgongen, så tänk lite extra på det.
Kära, snälla, rara ni, försök förstå: Det är inte alltid så lätt, men vi försöker, tillsammans.
I en krans kan man vara
Midsommar i efterskott
För att vara Jonna Danielsson i ett nötskal, så skall man blogga i fel ordning. Så här har ni det traditionella midsommarfirandet som skedde innan bröllopet, i ett inlägg efter bröllopsinlägget, varsågoda.
Varje år så länge jag kan minnas, så har vi (jag och mina kusiner) packat väskorna och åkt till stugan dagen innan midsommar, för att plocka blommor med mormor och morfar, äta gott och sova över. Varför i hela friden skulle vi ändra på den traditionen det här året för? Precis.
Mormor och morfar plockade upp mig hemma, redan på morgonkvisten, för att handla och bege sig mot åbacken. Jag skulle kunna kalla mitt första uppdrag i stugan för ett hedersuppdrag också, eller nej, jag rensade 6 liter jordgubbar och kisade mot solen halva förmiddagen. Jag skulle kalla det kvalite, jag. Det är fridfullt att vara i sommarstugan med mormor och morfar, jag skulle toppa det bland top 3 i världen, faktiskt.
Kusinerna trillade in och blomplockningen tog fart på en gång, här har ni en bundt med bilder, från lite olika håll och kanter. Bilder under själva blomplockningen hittar ni på min instagram och inte här, tyvärr. Here you go:
Hedersuppdrag - Bröllopsfotograf
För några månader sedan knackade Ulliz mig på ryggen och frågade om jag kunde ställa upp som fotograf på hennes bröllop. Ulliz för er som inte vet, är en av mina närmsta vänners moder. Som ni säkerligen redan har förstått så tackade jag Ja, med ett leende på läpparna. Detta kom då att bli mitt första bröllop, som både gäst och fotograf, hur spännande som helst!
Som sagt flera gånger förut så är fotografering någonting jag gärna ägnar mig åt, och jag tycker att det är hemskt roligt när jag får ett uppdrag att fotografera någonting åt någon annan. Så jag packade mina småsaker på midsommaraftonens förmiddag och begav mig mot kyrkan för att knäppa kort (som man säger i norr, där familjen myllykoski kommer ifrån). Sagt och gjort, här är resultatet:
Den här flickan, mina damer och herrar, är en gudasänd flicka
I'm sorry for being stupid and not knowing what to say to make you stay
Vi kysstes till Nu kan du få mig så lätt, jag tog din hand på Valborg och klamrade mig fast under Pistol
Island of the fishmen
För ett par veckor sedan bestämde min fader att vi skulle ta tag i vårat fiskeliv och bege oss utanför Molkom för att fånga lite regnbåge. Sagt och gjort, återigen, så fick jag mig en regnbåge på 2 och ett halvt kilogram, faktiskt. Med oss hade vi två av pappas vänner, Niklas och John. Så det var jag och gubbarna som stod där längs stjärn och skrattade fram krämper i magpartiet.
Klockan var runt 12:00 när jag trädde i skorna i mina prickiga gummistövlar och drog den senapsgula cardigan över ärmar och axlar. Cirkus 10 timmar senare hade vi grillat smarriga grönsaker, kött och druckit ett par koppar kaffe. Jag hann även kliva i vattnet med gummistövlar fulla av sötvattnet från stjärn, därav ihjälfrusna fötter runt i kring 22-tiden... Jag införskaffade mig även en halvt bruten tå när jag sprang omkring på stenarna och sparkar i den mitt på en sten. Men som sagt, det är ingen som är förvånad över att jag gör mig illa.
När min fisk nappade på metspöt for fader upp och drog in den (anledningen till att det är min fisk, är den att det var jag som kastade om med en ren och skär tur), med stående ovantioner blev jag gratulerad och kramad. Där står jag som ett fån och är överlycklig över att jag, med håven fångade in min första regnbåge. Som slutsats skulle jag vilja skriva: Jag var så djävulskt lycklig där, som den lilla fiskarflickan jag faktiskt är.
Even though we weren't siblings from the start, God put us together to be siblings by heart.
Den 13:e juni var det dags för Karlstads 94:or att ta studenten. Som förväntat blev det regn och skur här i solstaden. Men vad gör det när själva studenten kan vara ens livs roligaste upplevelse? Alldeles riktigt, det gör inte så värst mycket. Vad jag kan ana (som har ett år kvar till studenten), så finns det inte så mycket som kan förstöra den där dagen man står där, iklädd hatt och med en aning berusning i kroppen. Fy bövelen vad roligt det skall bli att stå där själv nästa år. Men, jag kan inte säga att jag längtar och vill att tiden skall gå fortare än vad den gör, med tanke på hur mycket jag tycker om min klass och skolan jag läser min inrikting på (Hammarö gymnasiet - Barn och fritid). Jag skall ta vara på varenda sekund av det kommande läsåret jag har framför mig (förutom matematiken jag skall läsa, den kommer jag försöka förtränga det bästa jag kan).
Tillbaka till huvudämnet: Studenten 2013! Jag känner ett antal som är ett år äldre än mig, men det fanns bara en när och kär väns student jag inte skulle kunna missa för någonting i världen (eller jo, för Färjestad och Håkan Hellström kanske...) och det var min vän (känd som min brother by heart, eller kusin enligt hjärtat) Fredrik. Det var värst vad mycket parenteser som skapas i det här blogginlägget, men det får ni ha överseende med, tack. Hur som helst, Fredrik skulle springa ut runt tolvslaget mitt på ljusa dagen, eller i detta fall, våta dagen och jag befann mig på plats tillsammans med hans Mor och två småbröder. Väl på plats mötte vi upp släkt och vänner för att invänta den spralliga pojken jag känner utan och innan sedan barnsben. Efter bara några minuter kommer han springande med hatten i högsta hugg och betygen flaxande i handen. Så lycklig som han var då, har jag aldrig sett honom förut.
Efter glädjehopp, kramar och tårar i mängder, så var det dags att åka hem till Farmorn och förtära studentfika. Sagt och gjort, som en liten fotograf fotade jag allt jag kunde komma över och känner även nu, suget att fota, hela tiden. Smörgåstårta, äppelpaj och läsk slank ned (förlåt fader, jag har syndat) och jag kramade om gossen en sista gång innan han gav sig ut på nya äventyr. Kvar stannade jag med hans familj och pratade och gamla minnen, framtiden och nutiden. Jag njöt skall jag säga er, vilken torsdag det blev trots allt! Som ni ser nedan, så det här med smörgåstårtor, det kan Mamma Christel!
Kvalitétstid
The blessing of Abraham
Som ni redan vet, så for jag till huvudstaden för ett par dagar sedan. Nu i skrivande stund är jag på väg hem till solstaden efter ett par underbara dagar hos Hanna. Jag måste säga att jag har fått med mig en massa energi för att bygga någonting positivt med, och det är jag tacksam för.
Förutom att vi har tagit hand om varandra och tiden vi haft tillsammans så har vi även gjort en hel del. Under fredagen tog vi benen och stegade ned mot hamnen för att sätta oss på bryggan och andas in havsluften tillsammans med solen mitt på himlen. Det var medicin för själen skall jag säga er, samt att få grillat till middag var pricken över i:t. Inte nog med det, vi tog oss en runda till fots runt i nynäs för att fånga lite ögonblick genom linsen.
Lördagen startade vi med att försova oss lite smått, utan att göra ett dugg för våran del. Klockan närmade sig tolv och staden stod på schemat för våran del. Då jag och Hanna har ett liknande öga för kläder och olika stilar, så kan jag meddela att det var fruktansvärt roligt att vandra runt bland stockholms klädaffärer tillsammans med henne. Eftersom Hanna skulle repetera med kören inför kvällens konsert så tog jag tillfälle i akt och träffade en vän över en fika och lite shopping, det var minst lika trevligt det.
Som sagt så sjunger Hanna i en kör, och jag fick äran att närvara på hennes konsert dom skulle ha under lördagskvällen. Så jag for runt bland tunnelbanorna med Ellinor vid min sida och hittade rätt tunnelbana för att bege mig dit. Jag är mest tom på ord hur bra det var, och jag kan bara säga: wow. Det var första gången för mig som jag fick höra en gospelkör på det viset. Det är verkligen någonting jag vill göra igen. Så jag kommer förhoppningsvis befinna mig i publiken när Hanna har konsert igen.
Som sista dagen tillsammans bestämde vi oss för att slå oss ned på verandan och äta frukost, sola våra (inte så likbleka längre) kroppar. Förmiddagen flög iväg, likaså gjorde pastasalladslunchen hela familjen åt ute på verandan, samt eftermiddagen. Mamma Susanne styrde bilen mot staden och där vinkade dom av mig inne på busscentralen. Som jag avskyr avsked, men som tur är så ses vi inom snar framtid. Här sitter jag nu, snart är klockan halv åtta och jag anländer på busstationen i Karlstad om cirka en timme. Men, det jag ville ha sagt var att jag har haft en underbar helg med mycket prat och oändliga skratt.
Kissekatter.
2,5 kg regnbåge
Och jag skulle ringt dig ikväll men handen fastnade framför mig. Och jag skulle sagt "jag älskar dig" men stolthet kom i vägen.
Jag längtar till/efter:
- Tränga på mig mina gummistövlar, grabba tag i kastspöt och fiska med min far i helgen.
- Den gula regnkappan.
- Min trip till Nynäshamn och Hanna, nästa helg.
- Den 8:e juni och HÅKAN HELLSTRÖM.
- Skolavslutningen tillsammans med mina klasskamrater.
- Midsommar och allt vad den innebär.
- Inplanerade grillkvällar.
- Dalarna. Smedjebacken. Nääs Gård. Familjen.
- Torpet och att kissa utomhus.
- Sommarträningen.
- Sommarjobb.
- Göteborg.
- Sol och bad.
