Dagens låt: Uncover - Zara Larsson & I Am Me - Willow Smith.
Dagens klädsel: Myskläder för hela slanten.
Dagens frisyr: Utsläppt och äckligt, nu: Utsläppt, nytvättat därav lockarna.
Dagens make up: Nothing (är inte tjejen med smink).
Dagens dricka: Snudd på ingenting.
Dagens mat: Lasagne
Dagens godis: Lite choklad i förmiddags faktiskt (lördag).
Dagens film: Ingen film, än.
Dagens tidning: -
Dagens vän: Mattias Svelander.
Dagens person: Nu tänker jag en hel del på Martin, faktiskt.
Dagens vill ha: Jag vill ha honom här.
Dagens saknad: Färjestad Bollklubb.
Dagens köp: Julklappar tillsammans med min pappa.
Dagens bästa: Måtte det vara skype.
Dagens sämsta: Att Rebecca for hem då hennes rygg gick i sönder, som vanligt.
Dagens internetsida: www.youtube.com
Dagens beroende: Musik för hela slanten, verkligen.
Dagens roligaste: Min pappa... 
Dagens blogg: -

 

 

Mina allra närmsta vänner jag har haft, har utländskt påbrå. Men tror ni att jag har lagt märke till det? Nej, jag har aldrig någonsin tänkt på det. Det har aldrig varit skillnad, förens nu. Nu när åsikter av idioter tas fram och lyfts upp. Säg mig nu, varför gör vi ingenting åt det här? Saker och ting förändras, ja visst. Men ge oss Sverige tillbaka? Vad är det? Det här är Sverige, och vi är ett integrerat samhälle, vi hjälps åt för en stark välfärd. Det går upp och det går ned, men om vi bara kan strunta i dessa fördomar och absurrda tankar, då tror jag att det kan gå vägen. Jag förstår frustration hos vissa av er nu, och jag kan förstå eran tanke "Vi bör ta hand om våra egna först", visst. Men jag tycker att det Sverige gör mot de som inte har någonting, det är fint och vi bör ta hand om det. Era 1945-tankar hoppas jag försvinner med detsamma. 

När jag gick i grundskolan, så gick jag på Fredricelundsskolan, 1-6. Det var nog den bästa tiden i mitt liv, faktiskt. Jag har aldrig varit så trygg som jag var där. Där var det ingen skillnad på oss barn, aldrig någonsin har jag tänkt att jag var en viss person och min vän Saman var någon annan? Varför skulle det vara skillnad? Vi är olika individer, det är vi. Men är vi olika värda? Knappast. Han är född i Sverige men har utländskt påbrå, men omgivningen ser inte det. Som alla andra fina jag hade i min klass, Rebecca min bästa vän, hon är fortfarande mitt allt och hon är precis som jag, "helt svensk" om man skall uttrycka sig på det viset. Men vad spelar det för roll, egentligen? När vi kom till Hultsbergsskolan i 7:an, då fick vi alla blickar på oss, eller nej, inte vi med ljus hy, utan "dom". Det skar i mitt hjärta när jag DÅ får höra att andra hade hemska åsikter om mina vänner, vad är det till för? Varför skall ni skära i oss? Jag har så mycket ilska kvar i kroppen och i mitt hjärta, för det här samhället delar upp oss i kategorier och ser inte hela bilden. För mig spelade det ingen roll, men på Hultsbergsskolan fanns det väldigt få med utländskt påbrå, eller invandrare, men hos oss från våxnäs fanns det betydligt fler. Kan ni höra dessa orden eka i era huvuden: "Fan vad mycket utlänningar ni har då!" ? Det här berodde på att dom visste inte annat, för att dom var inte vana. Jag vet att man inte kan skylla på dom, men det är ju samhället som har fått dessa människor att tro att det skall vara någon jäkla skillnad på oss. 

 

En av mina allra närmsta vänner, kom till Sverige när jag gick 5:e klass. Det enda språk han kunde behärska (förutom kurdiska) var engelska, den var inte ren, men vi kommunicerade på andra sätt. Vi gjorde gester, egna ord och kom varandra så nära man kan komma som barn. För bara några år sedan får jag ett oklart besked, om min vän skall utvisas från Sverige eller inte. Svaret stod i papprena: Ja. Mitt hjärta slets ut och vart skulle vi ta vägen nu? Det var en obehaglig känsla, och tårarna rann nedför kinderna. Min vän och hans familj som flydde från krig och nära döden, till Sverige för att leva ett någorlunda normalt liv efter det dom varit med om, skulle nu inte få vara kvar. Efter månader av glöd och vilja, så fick dom istället uppehållstillstånd. Äntligen. Idag är vi inte lika nära vänner, men han har varit en person som har velat mig väl sedan den första dagen våra ögon möttes. Vi var ett helt gäng på den tiden, det var vi mot världen. Det fanns ingenting som skiljde oss åt, då... Det var Jag, Rebecca, Stanislav, Dominic, Choman och Ramin. Vi var ett. Nu har tiden förändrat oss alla och vi bor på olika ställen, men jag kommer förevigt ha med mig den tiden i mitt hjärta. 

 

Jag har varit en halvnegativ människa då och då i mina tidigare år. Jag erkänner att jag kan vara negativ här och där nu för tiden också. Det finns alltid någonting man inte är nöjd med, och det är okej, alldeles helt okej. Men det är dock skillnad på att vara en negativ människa och tänka negativt. Det är en stor skillnad, och man får lära sig att inte fastna i det ena spåret, utan att komma upp till det positiva istället för att gå i samma negativa spår. Man får ta reda på vad som påverkar dina energier och finna mod och styrka att förändra dom.

 

Någonting som kräver enorm styrka och ett mod stort som himlen själv, det är att välja saker och ting här i livet. För min filosofi här i livet är att man alltid har ett val, i princip alltid. Det svåra i det här, det kan vara att välja bort vänner och bekanta, för att det är det som är bäst för en själv. Man får gå igenom sorg och ilska, glädje och lycka oavsett val. Vissa val påverkar oss starkare än andra, vissa är mer betydelsefulla än andra. Men vi skall inte klaga på vad vi har, om vi har ett val. Det är någonting jag tror väldigt starkt på. Man får klaga, men gör då inte det när du verkligen kan göra någonting åt det, för då är det mest tomma ord eller lathet. 

 

Tillsammans med våra nära och kära, så kan vi vara starka: Tillsammans. Det finns alltid någonting som lyser upp tillvaron, det kanske är sällsynt för vissa och händer för ofta hos andra. Men vad finns det som är perfekt? Ingenting är perfekt, det är det rätta svaret. Men vi alla, har någonting att glädjas åt, eller att sörja åt. Men huvudsaken är att vi gör det tillsammans, och har någonting eller någon att luta oss mot. Det är viktigt att se den stora bilden och inte vara trångsynt, man måste se alla vi har i omgivningen, inte se en person och tro att man är alldels ensam. För det finns folk där ute, som skulle döda för dig, ja just precis du. Du som läser det här, det finns någon som älskar dig, tycker att du är det vackraste deras ögon skådat, det finns någon som skulle ge upp världen för dig. Så, ta åt dig av det här och se dig omkring, le lite smått.. Känn hur uppskattad du faktiskt är, även om det kanske inte känns riktigt så. Du är minst lika viktig som den personen du tycker är viktigast i världen.

 

Denna dag har jag: Försovit mig, förtärt socker och annat onödigt. Men jag har dessutom spenderat tid tillsammans med min bästa vän under eftermiddagen, det var ju något som jag inte kan klassa som negativt i alla fall. Inte för att det varade så länge, men det varade och man tar vara på den tiden man har tillsammans. Senare under eftermiddagen kom Caroline farandes hem till mig. Vi brukade bo grannar förut, och hon har alltid varit som en storasyster för mig, så henne släpper jag inte i första taget. Vi knöt på oss löparskorna och tog oss en promenad runt omkring området, innan det vankades tacos för hela slanten. Tacos var dessvärre inte det enda som stod på listan, utan plugga historia var nummer tre. Dock tycker jag att det är intresseväckande, så det var inte så pjåkigt det inte. Som pricken över i:t gav vi varandra lyxmassage med tända ljus och stäminingsmusik. Så, mina kära, detta må vara en kväll för sig. 

 

I see you standing there next to Mom, always singing along, yeah arm in arm. And there are days when I'm losing my faith, because the man wasn't good he was great. He'd say music was the home for your pain and explain, I was young, he would say "Take that rage, put it on a page take the page to the stage blow the roof off the place" I'm tryna make you proud do everything you did. I hope you're up there with God  Saying that's my kid.

Jag har varit lite halvt borta de senaste veckorna, både på bloggen och i verkliga livet (där lät jag som någon slags "storbloggare", men icke). Dessutom så har jag behövt ha tid för mig själv och utrymme för tankar och ideér. Jag har lyckats bra, för nu är jag på språng igen och är redo att ta nya kliv. Mycket är tack vare de personerna jag har umgåtts med i Dalarna, dom har hjälpt mig så innerligt mycket. Så, jag tackar er för att jag har blivit mig själv igen, fast på ett annat sätt. 

 

Imorgon skall jag ta tag i det liv jag lever nu och börja träna på riktigt igen, och rätta till kosten och alla ovanor jag har i vardagen. Plugga gärnet, så jag kommer dit jag vill, och en hel del annat. Dessutom så skall jag åka iväg på boxningsgala igen, den här gången blir det Linköping. Tyvärr blir det ingen vm-fight för Frida Wallberg, då hennes hälsenor är så gott som sjuka (inflamation tyckte jag att jag hörde). Men det hindrar oss inte för att se alla de andra boxarna, det skall bli så innerligt roligt, att få se den sporten som man själv utövar, på en helt annan nivå.

 

Alla har vi olika storlekar på hjärta och själ, men innerst inne finns det sympati och empati. Vissa utav oss visar det mer, och andra mindre. Inte är det fel att hålla saker och ting inne, om det är det man vill. Samtidigt som de flesta kanske känner sig utanför i vissa lägen, och andra känner sig allmänt delaktiga i allt och inget. Så vet jag att jag hör till de som blir aningen svartsjuka, om de inte får den uppmärksamheten de vill ha. Som med allt annat, så skall jag försöka jobba med det. Det är svårt, men det är bara ett litet steg, inget stort och inget att beklaga sig över. 

 

Om jag skall vara helt ärlig, så har jag absolut ingenting att beklaga mig över i det här läget. Absolut ingenting. Ovänskap, oreda, missnöje och allt det där, det finns inte i min värld just nu. Då jag förlorat en i min släkt, så bränner det innanför bröstkorgen. Ni vet den där glädjespridaren, den goda människan av människor. Ja, just precis den människan, den har vi nu gått miste om. Men visst finns de kvar? Jo, det tror jag, tillsammans med oss. Se ned på oss och le, snarast. 

 

Har ni någonsin känt att ni egentligen borde släppa taget om någon som ni så länge gripit er fast vid? Precis, jag tror att ni alla har just den där personen i erat liv som ni tycker för mycket om för att släppa taget om, men ogillar för mycket för att stanna kvar. Kanske inte ogillar, men man klarar bara inte av vissa människor, inte för mycket. Detta kanske beror på en själv, omgivningen eller personen i fråga. Det är egentligen bara en tidsfråga innan man bryter banden, innan den ena sätter ned foten och skakar på huvudet och tar några steg tillbaka. Jag känner egentligen inte så här, men jag är i väntan på att någon skall backa ifrån mig. 

 

Hur vet jag att mina vänner älskar och uppskattar mig? När jag inte kan älska eller uppskatta mig själv. Eller tro på att någon kanske faktiskt gör det. Det är en fråga jag gärna väljer att förtränga, då jag inte har något bra svar på det. Jag skall försöka att inte låta som en uppmärksamhetshora (ursäkta ordvalet, kom inte på något bättre)... Men med ett sjävförtroende, som jag tror mig är upphittat någonstans där självförtroende inte finns, så är det väl inte så konstigt. Jag antar att det är bara att jobba med sig själv och göra så att man trivs i sig själv, men det är lättare sagt än gjort. Jag har inte så mycket att klaga på egentligen, men nu gör jag det. Jag kan t ex inte ta skämt, förutom sådana jag tycker är uppenbara. Anledningen till detta är att jag inte vågar, jag vågar inte tro att någon skämtar om någonting de lika gärna kan mena med elakhet. Jag vågar inte, för att jag är rädd för att bli hånad, att bli bränd. T ex: "Du är så jävla jobbig!". Det är någonting jag inte kan ta, för det kan lika gärna vara allvar och om jag då tror på skämtet, och det visar sig vara allvar, så har mina ömma punkter visat sig och jag är mer svag än någonsin. Därför, kan jag inte ta skämt. 

 

Sen när öppnar jag mig så här, egentligen?